Det är nu över tio år sedan jag förra gången läste Liftarens guide till galaxen; då var det under en resa, och jag tog med min gamla pocket med Thomas Tidholms översättning av alla fem delar (jag har förstått att det numera finns en sjätte del som av de renläriga betraktas som inte bara apokryfisk utan närmast kättersk, med mycket tvivelaktig tillkomst). Nu har jag påbörjat omläsning, dessutom på engelska, och det är tydligt att den svenska översättningen inte är gjord med den pietet som man kunde önska.
Visst, visst, det mesta känns igen, och man måste nog ha läst boken flera gånger för att märka något, men i alla fall: att ”strong Brownian Motion inducer” blir ”stark Brown Inverterad Passivisator” förtar lite av skämtet (Brownsk rörelse kan ses hos små partiklar som flyter kring i vätska: tack vare slumpnaturen i molekylrörelserna rör sig även partiklarna slumpartat) när något som faktiskt existerar i sinnevärlden ersätts av rent teknikbabbel. Åt andra hållet går vogonpoesin (ej reproducerad här för att skydda känsliga läsare): Adams har fyllt den med nonsensord i Jabberwocky-anda, medan Tidholm använder mestadels befintliga ord, om än i revolterande kombinationer.
Nåväl, men är den fortfarande rolig? Jo, även om man känner igen sig så är fortfarande den fallande kaskelotten, eller gula rymdskepp som svävar som tegelstenar inte gör, eller Marvin, fortfarande underhållande. Och detta är ju första boken, där många av de där stående skämten kommer och fastnar, som frågan om livet, universum och allting (en märklig fråga, uppenbart hörande till den polynomiella problemen), handdukar och Arthur Dents ständigt perplexa tillvaro.
Omläsningen var alltså på tiden, men jag vet inte om jag känner att det behöver gå mindre än tio år till nästa gång, heller.
