EFter att ha räddat republiken två gånger så måste naturligtvis Loch och hennes gäng av yrkesförbrytare göra det ännu en gång i Patrick Weekes The paladin caper; trilogin är trots allt äventyrsseriens vanligaste form. Den här gången är problemen naturligtvis större än tidigare, då fienden är de uråldriga varelser som en gång gick in i världen från sin egen och formade världens innevånare. Ett krig med hungrande varelser från ytterligare en annan dimension avslutades så genom att slå igen alla dörrar och låsa fast folk där de för tillfället befann sig däribland ett litet fåtal av dessa uråldriga som fanns kvar för att förbereda återkomsten. Eftersom vi stött på dem tidigare i serien känner de till det mesta om våra hjältar, och när de dessutom fuskar genom att ta över andras kroppar så är oddsen dåliga.
Loch och hennes vänner måste dessutom hantera att deras fiender nu är ute efter deras familjer, att andra gamla fiender återvänder, att Ululenia efter att ha besegrat andra fevarelser inte längre är en god enhörning – hon har tagit in deras ande och därmed en hel del av deras attityd. Eftersom det i bokens DNA finns lika mycket fantasy som den stora kuppen (och en hel del uppgörelser med rasism och idéer om att ondska är mer effektivt än godhet) så slutar det naturligtvis väl, och vi finner återigen att våra hjältar varit smartare än fienderna. Eftersom Weekes här dessutom är mer blödig än han är när han skriver för Bioware är slutet dessutom mindre olyckligt än vad man kunnat vänta sig, på flera sätt.
