Andra albumet om Hawkeye, Masks, är en stilenlig uppföljare till det första: Kate fortsätter att ha lite för stor mun, gott hjärta, och vänner man inte riktigt bryr sig om. Hon springer också med huvudet före in i farligheter, och tar sig sedan ur dem genom att tänka snabbt och tack vare att hennes motståndare varje gång lämnar hennes väska med pilbåge och pilar i samma rum hon hålls fången (seriöst, tre gånger i samma album?).
Hon kommer i kontakt med sin far, en skum affärsman med än skummare kontakter som troligen, kanske, mördade hennes mor; hon slåss på en olaglig arena (med motståndare som brinner), hon råkar ut för flera gamla fiender, en klon, kyler av sig med frysta grönsaker, och träffar på X-23 (eller Wolverine, som hon just kallade sig just då, och hennes klon).
Det är ganska mycket, men det hela hanteras väl; kanske är kontrasterna lite väl stora mellan Kates eviga skämtande och positiva person och de tunga berättelser hon hamnar i, med en försvunnen mor och mördare till far. Hon skäms över att hennes far är skurk, och ställer sig vid något tillfälle frågan om hon håller på att bli som honom, men man får en känsla av att detta bara är något som hon placeras i av berättelsen, inte något som riktigt byggts in ordentligt från början.
Om man bortser från detta, och bara tar berättelserna lite mer som de kommer, och njuter av linjering och färgläggning, så är det ändå en bra stunds underhållning man får.
