Wintersmith känns som den är längre än den borde vara. Tiffany Aching har hoppat in i den mörka morrisdans som skall dra fram vintern (personifierad i titelns smed), och han har fått ögonen på henne och tror att hon är Sommarfrun, hans varma motpart. Så långt, inget underligt: Tiffany får med hjälp av farmor Vädervax och Nanna Ogg försöka lista ut hur historien skall föras till ett slut där sommaren kan återvända.
Det som får boken att kännas lång är att den också fortsätter berätta om Tiffanys fostran till häxa: hur hon hjälper ännu en gammal, lite underlig häxa ingen annan riktigt verkar stå ut med, och hur de andra unga häxorna också kommer närmare att behöva stå på egna ben utan någon som vakar över deras axel. Inte helt lätt, speciellt om man fått lära sig att häxkonst mest handlar om trolleri och inte om människor. Även om detta också är en god berättelser, så gör det att boken saktar ned ganska ordentligt. Att man får se mer av Vädervax och Ogg är i sig roligt, speciellt när andra försöker varna Tiffany för Oggs … robusta … karaktär men i alltför inlindade termer, men de bidrar också till att fokus flyttas från handling till Tiffanys utbildning.
När det sedan är läge att få vintern att ge sig av får Tiffany väntad hjälp av Nac Mac Feegle, och lite mer oväntad hjälp av baronens son Roland, som hon tidigare räddat och nu brevväxlar med, men som absolut inte är hennes unge vän. En lång vinter kan kanske härdas ut, men vad gör man när den får för sig att den är människa, och har förälskat sig i någon?
Lämna ett svar