Jag vet inte om det finns så mycket om Förintelsen jag kan säga; det är ett ämne så förkrossande att man närmast vill börja citera pseudostalin om tragedier och statistik. Som Dick Harrison och Katarina Harrison Lindbergh gör klart i sin bok Förintelsen så skedde dödandet på flera olika sätt, i flera skeden och med olika syften: allt från skjutande av enskilda till Auschwitz och Sobibors gaskammare: arbetsläger, svältkampanjer, pogromer, eutananasiprogram. Totalt summerade offren till miljoner, och även om andra regimer har haft fler döda på sitt samvete, så har få varit lika utstuderade och målmedvetna. En klen tröst för svältande ukrainare eller kineser, men likfullt sant. Nazisternas kombination av mordiskhet och storskalighet har aldrig, och kommer förhoppningsvis aldrig överträffas.
Det är naturligtvis en bok bestående av läsfrukter och syntes: inte ämnad att egentligen framföra något direkt nytt, men sammanfatta andras arbete och föra ut till allmänheten. Väldigt lite kommer framstå som helt oväntat om man är allmänbildad, men något kommer man troligen stöta på, som detaljerna i hur man först gav sig på de sjuka och svaga i väldigt begränsad skala, och att mord i större skala än tusentalen egentligen blev möjligt först bakom krigets dimmor, när kommunikationer skars av, och hur man lärde sig allt eftersom: 1938 kunde man knappast ha mördat alla judar i ett land, men bara ett par år senare var det ett mål man i alla fall nästan kunde nå.
Det är svårt att egentligen säga något annat om boken än att den är adekvat. Den hanterar sitt ämne på ett sätt som kanske någon gång blir lite olyckligt när effektiviteten i mördandet skall beskrivas, men i övrigt är det en bok som det inte finns något särskilt att invända mot. Det är en bok som berättar vad den har att berätta på ett rakt och tydligt sätt, och försöker sig inte på något mer.
Lämna ett svar