Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Böcker’ Category

Jag borde nog sluta läsa Dick Harrison. Inte för att han är ett dåligt inflytande, utan för att jag börjar veta precis när han gör en liten sväng från ämnet för att han redan råkar ha skrivit något som kan fogas in. Så även i Hansan, där bland annat digerdöden, Kalmar, Söderköping, de nordliga korstågen och Karl Knutsson (Bonde) alla får lite mer utrymme än de nog fått om någon annan höll i pennan. Och visst finns det väl risker att påverkas: hans språk är ibland direkt rysansvärt, som när nämnda Karl Knutssons till Danzig medförda dyrbarheter »var värda sin vikt i guld«.

Annars är det som vanligt en läsbar redogörelse riktad till den bildningssökande allmänhet som kanske inte bekymrar sig alltför mycket om att författaren skall framföra egna resultat eller ge sig på djärva nytolkningar. Man får se försöken att spåra Hansan tillbaks till den tidiga medeltidens dimmor, när nordtyskar och gutar börjar lära sig samarbeta, över de lyckosamma åren när de kunde tvinga fram privilegier och koncessioner från allsköns potentater, fram till den långa nedgången när deras del av kakan minskade, även om kakan faktiskt växte. Vid höjdpunkten dominerade de handeln från London till Novogorod, och sökte sig bortom dessa.

De var aldrig, som medelhavets handelsmän, specialiserade på lyx och dyrbarheter, utan fraktade vardagsartiklar i stora volymer: spannmål, sill, salt, kläde. Förtjänsten låg i volym och låga omkostnader. Möjligen var detta en del av hemligheten: det är lättare att samarbeta om tio skepp krävs för att fylla behovet än om det räcker med ett, och om man dessutom tillsammans kan förvägra ett område (säg, Norge) tillförsel av spannmål kan man dessutom utöva påtryckningar på ett annat sätt än om man hindrar Sicilien från att få silkestyger.

Det märkligaste med Hansan var dock att visserligen var Lübeck den klart ledande staden, men av fast organisation fanns inte mycket; på 1500-talet, efter att storhetstiden var över, inrättades en(!) fast ämbetspost. Mer blev det aldrig, utan arbetet sköttes av medlemmarna själva, och viktigare beslut togs på allmänna möten (även om vissa medlemmar då representerades av andra). Inte illa för en organisation nav köpmän som enbart samarbetade för profiten.

Så vad är orsaken till att Hansan försvann? En sak var att organisationen var tämligen konservativ. De höll fast vid sin strategi, även när kolonialhandeln blev allt viktigare. Viktigare var dock att organisationen växt fram under tider när det inte fanns starka centralmakter: då var handelsmännen tvungna att ta hand om sig själva, och kunde också ta kontrollen över stadsstater och stå emot furstar. När nationalstaterna blev allt starkare fick köpmannarepubliker som Lübeck svårare att tävla, i synnerhet som de nya staterna försökte gynna sina egna köpmän. Holländarna, med sin flotta gjord för öppna vatten, tog allt större marknadsandelar, och bakom dem kom engelsmännen. Till slut kom trettioåriga kriget, och sedan var det mer eller mindre kört. Hannover, Bremen och Lübeck redde ut stormen, men det var egentligen allt. Skimret var borta, möjligheterna att vinna fördelar genom samarbete likaså. Hansan kom att leva kvar som ett samarbete mellan specifikt de tre ända in i Weimarrepubliken, men idag finns bara namnet kvar som en formalitet i de officiella namnen på städerna.

Read Full Post »

Jag känner ett nästan tvingande behov att försvara mig så fort jag läst en bok om andra världskriget. Det är något utöver klichén att ämnet tilltalar män med lite för stort intresse för organiserat våld. Möjligen är det att det lånar sig till moralisk förenkling: Tyskland leddes onekligen av galna massmördare medan i alla fall Storbritannien och USA hade något större resning. En ytterligare komponent i en sådan förklaring kommer från de båda atomprogrammen: de allierade lyckades få fram en atombomb, tyskarna hade vid krigsslutet en enkel prototyp till en reaktor, inte i närheten av kriticitet, och det är svårt att inte se att en bidragande orsak i att antisemitism och den »tyska fysiken« som Stark och Lenard förfäktade drev inte bara judar utan även andra kvalificerade vetenskapsmän från Tyskland.

Mer kontroversiell är frågan om de kvarvarande fysikerna. Främst bland dessa var onekligen Werner Heisenberg, den kanske främste fysikern i sin generation. Han hade valt att bli kvar i ett Tyskland som aktivt motarbetat hans karriär då hans arbeten sågs som »judiska«, något som i sig sågs som direkt suspekt, även om också andra kollegor vars moral i efterhand inte ifrågasatts gjorde detsamma (främst Max von Laue men även Otto Hahn). Att atomklyvning faktiskt var möjligt upptäcktes bara månader innan kriget bröt ut, och på båda sidor fick fysiker brottas med frågan om detta möjligen kunde utnyttjas för en bomb.

De allierade fysikernas svar var tydligt, och entusiastiskt: »ja, och vi måste bygga den innan tyskarna kan göra det«. De drev till en början regeringar och militär framför sig, innan projektet fick egen rörelsemassa. Tyskarna gjorde det inte. Det fanns förvisso några som försökte får uppmärksamhet, men i alla fall Heisenberg framhöll istället svårigheter, arbetets långa tidshorisont och osäkerhet. Frågan om varför, och om sättet som projektet leddes till att bli grundforskning om kärnreaktorer berodde på ärliga avväganden eller moralisk resning är frågan för Thomas Powers Heisenberg’s war: the secret history of the German bomb.

Frågan är kitslig. Den hänger till viss del på det besök Heisenberg avlade i Köpenhamn 1941 hos Niels Bohr, och vad som då sades, ett besök båda lagt fram helt olika skildringar av. Bohr tycks ha tolkat det som ett försök att snoka eller möjligen hindra de allierades bombprojekt för att tyskarna skulle stå ensamma med en bomb, Heisenberg verkar snarare ha framhållit det som ett sätt att undvika en atomkapplöpning hos båda sidor och försäkra Väst om att detta inte var något att frukta. Att han var oskicklig, direkt odiplomatisk verkar dock tydligt, liksom att ingen efter kriget verkar ha velat rota i gamla sår.

Powers landar ändå i slutsatsen att Heisenberg förmodligen hade insett ungefär hur en bomb kunde byggas och vad som krävdes, likaså att detta förmodligen hade legat inom vad Tyskland hade kunnat förmå, men aktivt valde att styra projektet in på säkrare spår, och sedan valde att hålla tyst för att inte framstå som en förrädare: den som i praktiekn satt stopp för det Wunderwaffen som faktiskt hade kunnat vända kriget och undvika det tyska nederlaget.

Hade boken stannat där hade jag nog varit mer än nöjd. Powers är dock väldigt expansiv, och stora delar av boken handlar inte främst om detta moraliska dilemma, utan även om ett helt annat: de amerikanska bombyggarnas oro för en tysk bomb, och allt de var beredda att göra för att stoppa ett sådant. De diskuterade att kidnappa (i praktiken mörda) Heisenberg, de spionerade och intrigerade, de såg till att skicka in agenter i de erövrade arméernas knappt svalnade hjulspår. Det är inte någon tråkig historia det heller, och visar klart på hur krigets dimmor lätt får en att se spöken, men det lägger på ett antal hundra sidor på en bok som kanske inte egentligen behöver den. Att den för dessa delar delvis bygger på intervjuer med personer som då var mer än sjuttio och ofta även åttio år (den utkom 1993) gör dock att man lätt ursäktar det; idag har alla spår stelnat till papper, inspelningar och andra lämningar.

Heisenberg kommer nog aldrig bli helt rehabiliterad: för det finns för olika tolkningar och för få fasta hållpunkter. Man kan dock utan tvekan säga att oavsett hans avsikt så blev utfallet av det han gjorde under kriget långt bättre än vad andra fruktade.

Read Full Post »

Jag skulle nog främst kalla Richard Tellströms Varje tugga är en tanke för en trevlig bok: den ångar på genom den svenska mathistorien, noterar förändringar och trender, och stannar upp i nutidens osäkerhet när vi tycks leva i ständig kris. Trevlig är naturligtvis ett av de där positiva orden som man använder när man inte har något starkare att ta till, och så är det också här: det är inte så att jag egentligen tycker eller tror att boken har direkta brister, men den känns ändå lite platt, som att försöken att neutralt skildra olika utvecklingar håller tillbaka en författare som kanske egentligen vill skrika i frustration över rationalitetstänkande jämnat ut maten så att det länge bara fanns ett fåtal typer av ost, eller kanske med förfäran ser på hur den gamla husmanskosten förlorar mark till diverse amerikanska påhitt, eller inget hellre vill än att få äta riktig ölsupa, men att sådan ej längre står att finna. Man anar ibland att författaren har åsikter, men aldrig mer än så.

Trehundra sidor är ju egentligen inte så mycket när man skall skriva en historia som börjar i medeltiden och slutar idag, där det funnits olika kulturer baserade på bostadsort, stånd, klass och ålder, där så olika händelser som nyöppnade handelsvägar, krig, vetenskapliga upptäckter eller politiska beslut alla påverkat vad som sett som önskvärd föda. Det finns naturligtvis sådant som man nästan önskar hade fått läsa mer om (svenskarnas tabu mot hästkött och Findusskandalen, exempelvis, eller kräftskivans uppkomst som följd av statliga regleringar, och om den kvardröjande vanan att låta vissa dagar på året förknippas med viss mat). Ibland önskar man att den periodindelning som boken strukturerats efter hade släppts och längre linjer kunnat tas i ett svep: det som egentligen saknas är nog någon elegant idé som kan löpa som röd tråd, istället för att varje stycke skall vara en enhet som fungerar ganska bra i sig.

Det finns ju en tanke i att matkultur är något man väljer, något man använder för att uttrycka sin tillhörighet, även i nöd: det har kunnat vara svältår, men likfullt har allmogen vägrat äta häst. Det hade gått att luta sig mer mot. Eller det som får svenskens matkultur att stå ut, mer än bara den gemensamma smörkniven och julbordet, sista tillflykten för historiska rätter. Lite mer krydda och textur, så hade detta kunnat bli ännu bättre.

Read Full Post »

Jag hade väl egentligen tänkt lämna Squirrel girl åt sitt öde när jag såg att samlingsvolymerna inte längre verkade finnas i tryck, men så såg jag en chans att beställa del 9 och 10 till rimligt pris. Tyvärr dök bara del 10, Life is too short, squirrel, upp, men nåväl: så länge det inte var någon ovanligt lång historia borde det väl gå bra. Och det gjorde det, till slut.

Här kastas vi direkt in i Squirrel girls begravning, men det framgår direkt av de små texterna underst på sidan att detta inte beror på något som hänt i tidigare delar, utan är upplägget för denna. Snart ser vi att Doreen och Nancy är där, utklädda i fiskhuvuden, och att de också undrar vad som pågår. Det visar sig att Squirrel girl hjälpt Avengers att slåss mot en jättebläckfisk och då till synes krossats. Så någonstans finns en bedragare. Misstanken går, efter robotar och hårt ljus, till skrulls, och så försöker de fundera ut vad som hänt, med hjälp av Tony Stark.

Det hela slutar som brukligt i en lösning som i vanlig ordning bygger mer på empati än våld, fast med en del av den senare varan på vägen. Derek Charms teckningar, som ersatt Erika Hendersons, är kanske lite renare, men med Rico Renzi fortsatt som färgsättare så finns gott om kontinuitet även i stil.

I volymen finns också ett enboksäventyr där någon vill visa sig smartare än alla hjältar och utmanar dom på att lösa gåtor. En slags billig, något mindre skruvad, parodi på en skurk i en helt annan serie, men det funkar också bra. Kanske skall jag anstränga mig lite mer för att se om jag inte kan få tag på de saknade volymerna ändå…

Read Full Post »

Jag har svårt, väldigt svårt att vara generös mot Jonathan Lindströms Världens äldsta historia. I bästa fall har författaren lämnat ut viktiga delar av sitt tänkande, i värsta fall ljuger och förleder han. Problemet kan vara i upplägget, men jag har svårt att se att en ändring av det skulle göra slutsatserna mer trovärdiga.

Lindström börjar i Hemsta i Mälardalen, där han fascineras av en häll med ristningar från bronsåldern, fortsätter sedan till den isländska Ingvarssagan, hoppar till Odysseus irrfärder och fortsätter sedan till olika förhistoriska schamaners berättelser. Allmänt kan väl detta också sägas gå från mer detaljer till färre, och mer uppenbar dumhet till mindre.

Problemet ligger till stor del i de där hällristningarna. Att de möjligen kan ha använts som stöd för en berättelse kan väl för all del köpas, liksom att denna huvudsakligen finns här och endast mycket fragmentariskt annorstädes. Problemet är när Lindström skall börja lägga ut texten om den, för det går uppenbart bara om han antar att det som avbildas motsvarar händelser i andra berättelser. Notera särskilt ordet »antar«. Lindström menar att det finns uppenbara likheter med Ingvarsagan, men denna tar han inte itu med och berättar närmare om förrän cirka 200 sidor in i boken, så allt man har att gå på fram till dess är »lita på mej, bror«, och en hög hällristningar utan för läsaren uppenbar nyckel.

Inte ens om man köper premissen verkar det övertygande: proto-Ingvar, av Lindström kallad Ingwaz och identifierad som mytisk stamfar till de av Tacitus nämnda ingvionerna, skall ha samlat en mindre flotta båtar, med sex man i varje, rest över Östersjön till Estland, råkat ut för såväl oväder som ett havsmonster men hjälpts av en jätte, kommit fram, gett sig in i en grotta och där träffat en vis jätte han först sedan vinner över i gåttävling och sedan förblindar med ormetter innan han smiter ut, sedan kommit till en ö där hans män förvandlats till svin av en jättes dotter, förförts av henne, med henne nedstigit i underjorden och där fått höra om sin härkomst som kungason, uppstigit igen och bestämt sig för att fortsätta färdas österut, där träffat ännu en jätte som de nedkämpat och huggit benet av, kastat benet till en jätteorm och sedan åter hamnat på öppet hav där de gått under i en malström, men lyfts upp på himlen. Fram till färden till dödsriket har de stått under beskydd av tvillinggudar, vanligen i gestalt av hästar, men ibland människor, tjurar eller båtar.

Hålen i detta är uppenbara: den beläste kan känna igen delar som rakt av lyfts från Odyssén, annat som hämtats rakt av ur nordiska myter, och annat visar sig komma från Ingvarssagan, men ingenting tillåts vara en förlorad myt, troligen eftersom det skulle motsäga tesen om att detta var en enormt viktig historia som traderats i tusentals år, helt utan förändring förutom precis innan den skulle nedtecknas (då den å andra sidan blev heltokig), som hittills inte kunnat tolkas men som bara väntat på en tillräckligt intelligent och beläst person (författaren) för att kunna lockas fram.

Fler problem finns i detaljerna, som att det inte finns någon tydlig anledning till varför Ingwaz skulle ro rakt över öppet hav till Estland, när Åland låg där som en trygg famn (ännu långt fram på medeltiden föredrogs färder inomskärs), varför Lindström insisterar på sex män per kanot när de inristningar han hänvisar till oftast har betydligt fler och han själv skriver att det tjugotal besättningsstreck är det vanliga troligen också motsvarade verkligheten, varför han tror att just Ingwaz skall ha varit huvudet högre än alla andra när de flesta styrmän i hällristningsskepp är extrastora, eller varför tvillinggudarna kan tillåtas ta snart sagt vilken form som helst så länge han kan utskönja ett par – eller för den delen ibland bara en enda.

Självmotsägelser är inte ovanliga. Ibland blir det hög ironi, som när han påpekar att man inte skall låta förklaringsmodellen bli viktigare än fakta, ibland bara korkat. Menar han verkligen att Tacitus skall ha hört en berättelse om en härskarinna som förvandlar skeppsbesättningar till svin och inte omedelbart tolkat detta som Kirke? Tacitus? Mannen som myntade uttrycket interpretatio romana? Tacitus, som han senare kommer ihåg faktiskt spekulerade om att Odysseus nådde fram till Nordsjön?

Det går att plocka fram ytterligare enskilda dumheter, liksom strukturella galenskaper. Hade detta varit en bok jag känt kunde lita på det minsta hade jag efterlyst ett register. Hade jag känt att det kanske ändå finns likheter utöver de som slump och lånade episoder (något Lindström också medger är ett existerande fenomen) kunnat förklara kanske jag hoppats på en framställning där arbetet fram till slutsatserna fick mer plats än självförhärligande och ideliga sannolikhetsglidningar. De sista dryga hundra sidorna, som försöker spåra extremt tidiga berättelser kanske kunnat räddas till en mindre spekulativ bok. Texten innan dess verkar tyvärr obruklig som annat än varnande exempel. Det är dock tyvärr inte ens förryckt nog att bli spännande av den anledningen.

Read Full Post »

Tora Walls Skogen är ännu ett exempel på den fina kvalitet man får i böcker från Stolpe förlag. Av de jag sett har jag ibland undrat över innehållet, men aldrig hantverket i utformning, bildval och tryck: det är böcker där den fysiska upplevelsen ibland överskuggar den av läsningen.

Tack och lov är detta en bok där denna omsorg inte slösats i onödan. Jag må ibland ha invändningar mot detaljer, men om man bara ställer förväntningarna på en lättare redogörelse för diverse folktro om skogen (de tvåhundra sidorna som man ser ut att få är nog snarare att se som hundratjugo eller så, med tanke på dessa slösande illustrationer). Jag har läst mer djupgående saker om såväl skog som folktro, men på den nivå som valts är detta väl genomfört, med kapitel om sådant som sagor, diverse väsen, vanliga människor som huvudsakligen rör sig i skogen (sedan må de vara jägare, vallflickor eller rövare), folktro om faktiska djur och växter.

Att kalla det lättsamt vore att ta i, men det är ett försök att måla stora drag hellre än att fastna i detaljer, och om en sådan framställning lockar kommer man knappast kunna bli besviken av genomförandet.

Read Full Post »

Jag har fortfarande inte riktigt hittat rätt ingång till Giant days. Volym två är, precis som den första delen, en nästan-realistisk skildring av studentlivet, ungefär som det kan te sig med par års avstånd, när vissa detaljer slipats bort och andra börjat mytologiseras.

I del två finns i alla fall en form av tema: kärlek. Susan har lyckats få ihop det med McGrath, Daisy undrar vad hon egentligen attraheras av, och sedan får agera stöd åt Ed som är förtjust i Esther som inte verkar uppfatta det (och, med tanke på hur detta kan låta, så är det tydligt att det är mest hans eget fel och att han verkar inse detta), och som istället själv får ihop det med en tvålfager äldre elev som sitter tentavakt.

Det finns också bitar däremellan där Susan råkar ut för konsekvenserna av sina egna handlingar, Esther inte har pluggat inför tentan, vintern kommer och alla turas om att vara halvgalna. Roligt, men jag tvekar fortfarande om jag vågar skriva upp mig för 14 ytterligare album.

Read Full Post »

Johan Lings Hällristningarnas värld kan enkelt delas upp i två hälfter: i den första ges i korta kapitel försök till svar på olika frågor som hällristningarna väcker, som »vem?«, »var?«, »varför?« och »vad?«. I den andra börjar författaren i Uppland och färdas sedan längs (den bronsålderstida) kusten till Bohuslän där de allra mest kända och täta bestånden finns, endast avbrutet för en avstickare uppför Göta Älv.

Det finns naturligtvis ett par aber: ett som inte är så tydligt är att boken främst tar sig an de sydliga hällristningarna, de som tillkom under bronsåldern och domineras av båtar, inte de nordliga, som möjligen är äldre och domineras av jaktdjur, även om den faktiskt nämns. Eftersom de verkar utgöra bara delvis överlappande fält är detta måhända begripligt, men kanske för vissa läsare snopet.

Ett andra aber är svårare att riktigt förmedla, men det gäller språket. Det finns formellt inte mycket att klaga på i prosan, men den känns lite platt och odrivet, som skriven av en som inte riktigt är bekväm med orden, eller kanske som om texten ursprungligen varit mer akademisk men sedan tvättats ut och förbleknat.

Det som framför allt är klart är dock att detta är en bok som verkligen vill förmedla kunskap och förundran inför dessa monument i sten tillkomna över en period om dryga tvåtusen år, som försöker vara utförlig, samt tydlig och försiktig i sina spekulationer, som är rikt illustrerad och till och med har QR-koder som länkar till Svenskt hällristningsforsknings arkiv för den som vill ha ännu mer. Är man intresserad av ämnet, och bor längs de södra kusterna, så är sannolikheten hög att man skall kunna inspireras att hitta någonting att besöka i sin närhet.

Read Full Post »

De tre långnoveller som utgör Penric’s Travels hänger nästan ihop tillräckligt för att kunna se som en enda roman: Lois McMaster Bujold låter sin trollkarl åka till vad som är ett lätt utklätt Bysans, ett imperium på långsam färd mot undergången, där eunuckers palatsintriger gör tillvaron osäker för alla med makt och pengar. Penric har skickats dit som hemlig kurir, men allt går tämligen snart åt skogen och han inser att han råkat dras in i en av de där intrigerna, och så berövas en talangfull general synen och han känner sig moraliskt tvungen att försöka reparera vad han omedvetet varit med om att ha sönder.

Det skadar inte att före detta general Arisaydia syster Nikys är alldeles förtjusande, och som verkar mindre oroad av att han delar huvud med Desdemona än de flesta andra han träffat på. Snart behöver i alla fall alla tre försöka fly, när det visar sig att Penric lyckats göra Arisaydia mindre blind än förväntat. Denna flykt upptar de två första novellerna, medan den tredje är ett försök att befria Nikys mor från en klosterö endast kvinnor får besöka (igen: Bysans).

Att det är tre noveller snarare än en roman har en del konsekvenser, i synnerhet att de personer som står bakom alla olyckor aldrig får vad de förtjänar. Fokus ligger på att klara av ett avgränsat problem, och för sammanhållningen får istället Penric och Nikys relation stå: Bujold låter dem också turas om att vara den vars tankar man följer, vilket gör att man lätt instämmer med Desdemonas suckar över hur milt hopplösa de ibland kan vara.

Det hela är i vilket fall äventyrsberättelser i en lättare skola: man känner sig ibland lite oroad för hur det skall gå, man får en del överraskningar, och är efteråt nöjd men inte överväldigad av vad man läst.

Read Full Post »

Ingen må anklaga Katarina Barrling för att vara otydlig med sin tes: bara titeln Världens mest protestantiska land ger en ganska god bild av vad hon vill säga med sin bok, nämligen att Sverige är ett land som i ovanligt hög grad präglas av denna form av kristendom, om än kanske inte genom offentlig fromhet utan snarare som ett kulturellt genomgående särdrag. Efter att ha förklarat just detta ger hon sig sedan ut på upptäcktsfärd i Svenskheten och hittar varjehanda exempel på just religiöst tänkande, även om formerna skiljer sig. Vartannat kapitel handlar om något fenomen, vartannat om någon som på olika sätt brutit mot olika normer och därmed enligt Barrling setts och behandlats som kättare.

Det hela är riktigt läsvärt, och exemplen är verkligen mångfaldiga: allt från företags och myndigheters värdeord, över Sverigedemokraterna som orena demokratin som den nya frälsningen. Porträtten visar bland annat upp Olaus Petri, Eyvind Johnsson och Lena Andersson. Tonen är mer undersökande än dömande.

Mot allt detta kan man dock resa ett par allvarliga invändningar. Viktigast är att det enda som egentligen anförs som bevis för grundtesen är den graf från World Values Survey där Sverige hamnat längst ut i det hörn som visar på individualism och sekularisering, där ursprungsförfattarna ritat i olika färgglada blobbar som grupperar olika länder utifrån vissa etiketter, och där Sveriges grupp är just det protestantiska, icke-engelsktalande Europa. Om detta kan mycket sägas, men det enklaste är nog att peka att det är just forskarna som tagit fram den som pekat ut just religionen som orsak, där man nästan lika gärna kunnat ta upp andra skiljelinjer som nästan lika gott drar upp samma eller liknande linjer, som »germansktalande Europa« – då hade visserligen Finland tett sig något apart, men Estland har å andra sidan flugit iväg långt från övriga »protestantiska« länder (Tyskland och Schweiz har dessutom rimligen tilldelats den etiketten för att de råkat hamna nära de verkligen protestantiska länderna i värderingar; i själva verket är katolikerna något fler i dessa länder).

Just Finland är den andra allvarliga invändningen mot tesen: om nu just den svenska protestantismen är särdeles extrem skulle man kunna vänta sig att Finland vore nästan lika extremt, efter 700 år av gemensam historia och gemensam kyrka. Av figuren kan man inte utläsa något sådant, och Barrling har heller inte med någon sådan jämförelse. Den uppenbara slutsatsen blir annars att förvisso är religion en av faktorerna för var ett land placerar sig, men bara för att just Sverige dragit iväg i den protestantiska tangentens riktning innebär detta inte nödvändigtvis att det där med »mest protestantiska« är rimligt. Jag vill med detta inte säga att boken saknar värde: om man tar det som analytiskt verktyg istället för tes kan man fortfarande utvinna goda poänger, och att författaren hastar vidare väl snabbt från ämne till ämne gör väl då att det för den intresserade finns flera spännande fyndplatser att gräva vidare på.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »