Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Böcker’ Category

The Veilguard blev inte den storstilade revansch Bioware hoppades på: nu skulle man ju till slut återvända till den serie man senast haft en helt okvalificerad succé i och ta chansen att vinna tillbaka gamla och övertyga nya fans. Så blev det inte: svag försäljning och högljudd kritik dödade det snabbt. Delar av kritiken var begriplig – gamla fans som förväntade sig att liksom förr se de val de gjort i tidigare spel i serien fann endast närmast förolämpande små antydningar i den riktningen – medan annat framstod som djupt okunnigt. Att Bioware har figurer som representerar fler än bara vita män borde inte behandlas som oväntat, även om man kan ha synpunkter på hur lyckat resultatet blev.

I vilket fall, The art of Dragon Age: The Veilguard antyder ganska tydligt vad som hände, med sin uppdelning i tre större avdelningar: dessa är inte tematiska, utan kronologiska. Utvecklingen tog nämligen obehagligt lång tid, till dels som följd av inblandning av en utgivare som mitt i ville ha en helt annan typ av spel och en senare återvändo till något som mer liknande det ursprungliga. Spåren av denna utveckling är många och ofta intressanta. Hade det spel byggt på kommandoräder som först skissades upp kunnat bli mer lyckat än den inriktning mot alliansbyggande vi fick? Hade fler NPC:er som kom från tidigare delar av serien hjälpt? Fan vet.

Även de delar som mer tydligt handlar om det vi fick, istället för det som bara skissades på, visar på en del avvecklade idéer: ett namn här vi aldrig fick se, monster som aldrig dök upp, antydningar om upptäcktsfärder istället för mer öppen värld-inriktad design. En historia där nuvarande början kanske var en vändning i mitten. Samtidigt är en del av vad vi faktiskt fick helt frånvarande: inget undervattensfängelse, ingen vaktmästarande, bara antydningar om uråldriga, ruttnande, övergivna vandöda med lust efter hämnd.

Som konstbok är det välproducerat och antydande tillräckligt för att man skulle vilja se mer av det som inte blev av. Om vi faktiskt får göra det framöver verkar nu bero på ett sista försök att hålla i liv ett Bioware med nästan totalt ny besättning genom att bygga ett Mass Effect-spel till. Jag gillar inte oddsen.

Read Full Post »

När sista delen av Henrik Berggrens Landet utanför tar vid har det värsta passerat: Tysklands stjärna har nått sin höjdpunkt, och efter Stalingrad, El Alamein och den amerikanska landstigningen i Nordafrika kommer den bara fortsätta dala.

Detta vet naturligtvis den svenska regeringen eller befolkningen inte säkert: det ser förvisso mer hoppfullt ut än på länge, men samtidigt finns det hundratusentals tyska soldater i Norge, och även om finska soldater ockuperar Fjärrkarelen tickar klockan till dess Stalin får loss resurser att kasta ur dem och kanske ockupera Finland. Så den svenska regeringen måste nog fortsatt acceptera transiteringar, och måste försöka övertala vännerna i öster om att det är dags att ta sin Mats ur skolan.

Fast när tiden går verkar de där transiteringarna och andra avtal med Tyskland allt mindre nödvändiga, och de allierade blir allt mindre förstående. Det är inte så att Sverige egentligen gillar Tyskland, men det tar längre tid att riktigt svänga bort från eftergiftspolitiken än som kanske är nödvändigt – man kan se hur den senare myten om neutraliteten börjar gro. Till slut vänder dock historien även i Sverige: man kränger sig undan en förnedrande eftergift efter en annan, antinazism går från något som främst utövas av ett fåtal modiga till att bli helt självklart, orienteringen börjar vridas västerut. Man gör också genuint värdefulla insatser: den tidigare oviljan mot flyktingar förvänds, och man hjälper till att rädda först Danmarks judar, sedan även Budapests, liksom balter, danskar, norrmän.

Den svenska erfarenheten under andra världskriget är egentligen inte särskilt uppbygglig. Man gjorde vad man kunde för att rädda freden, och kanske grannarna. Andra komprometterade sig förvisso än värre, och den svenska byken gick att till slut bleka ren. men tiden är fortfarande en vi kan lära mycket av, när makthungriga galningar och ogärningsmän tycks allt svårare att undvika. Det kanske inte är troligt att Sverige kommer bli en kvarvarande neutral ö, men det kanske går att undvika ett läge där man sitter med huvudsakligen dåliga kort och måste hoppas på andras ointresse för att överleva.

Read Full Post »

En TV-produktion om Lars Johansson, mer känd som Lucidor, bör ha goda chanser att ta komiska poänger mitt i allt elände: det var ju allt inte mycket som gick poetens väg under livet, trots goda anor, begåvning och utbildning. Föräldrarna dog när han var ung, någon tid senare även morfadern som fått överta vårdnaden. Arvet förskingrades, i alla fall en yngre bror kom att dömas för tjuveri. Själv fick han aldrig någon offentlig tjänst, trots språkkunskaper och kvick penna. Istället togs en av de tillfällighetsverser han skrev till bröllopet mellan Conrad Gyllenstierna och Märta Christina Ulfsparre för en förolämpning och han hamnade i finkan. Till slut dog han i ett kroggräl han själv provocerat fram.

Men komik saknas som sagt inte heller: han lyckades vid fängelsevistelsen bli sin egen borgensman, och även om man kan undra över syftet med att i en bröllopsdikt beskriva någon som dvärgalik, sned-, vind- och glosögd, ålskinnsläppt och med kinder som en skållad gris, så måste man än mer undra över den make som tillstår att han tolkat detta som syftande på sina nyblivna hustru: då framstår tolkningen av ordet »Continuerad« som en anspelning på namnet Conrad som närmast välbalanserat.

Mest parodiskt blir det dock när egentligen allt redan slutat i förskräckelse och Lucidors dråpare, Löjtnant Storm, arresterats. Han lyckas nämligen fly ur sitt fängelse genom att byta kläder med sin moder och därefter gå rakt ut genom dörren. För den stackars fångvaktaren slutade det hela mindre lustigt: han fängslades själv och avled i väntan på rättegång.

Allt detta, och en hel del därtill, går att läsa om i Annika Sandéns Jag, en olycklig spåman, en grundligt inläst bok, huvudsakligen välskriven (ett par gånger sliras det lite och personer som ännu inte riktigt presenterats dyker upp som vore de redan bekanta); greppet att gång på gång återvända till Lucidors sista kväll, på krogen Fimmelstången, fungerar väl, och även om materialet ofta är magert så blir det tätare när vi väl kommit till den där olycksaliga bröllopsdikten och dess efterspel – det svenska rättsmaskineriet verkar ha varit grundligt, och förutom det en dom som gick på tvärs med den mäktige Gyllenstiernas vilja producerade det åtskilligt med intressant källmaterial.

Read Full Post »

När Lupe dy Cazaril återvänder till det hus där han i unga år tjänade som page är det som en nedbruten man: ett nedrigt, personligt förräderi och över ett år som galärslav har gjort att den en gång betrodde soldaten nu mest önskar en plats där han kan så vara till någon nytta och kanske ibland sitta ett par timmar i sol (eller skugga, under den varma säsongen). Han är dock, skall det visa sig, en man gudarna har planer för, och den som har fått uppdrag att försöka bryta den förbannelse som utgör titeln till Lois McMaster Bujolds The curse of Chalion.

Till en början får han dock ett mer begränsat uppdrag: att undervisa den unga kungadottern Iselle som nu också bebor detta hus, styrt av samma matriark som förr, modern till den forna drottningen och mormor till såväl Iselle som tronarvingen Teidez. Deras halvbror, den nuvarande kungen, kallar dem dock snart till sitt hov där männen som förrådde Cazaril väntar. Till en början är han skrämd och hunsad, men växer med tiden och blir alltmer redo att göra mer än bara försöka hålla sig ur andras åsyn.

När man läser boken bland annat dedikerats till en historielärare så ser man ganska snart ungefär vad som väntar (i alla fall om man kan se vilka andra paralleller som finns), och kan istället försöka se om mana kan förstå vägen dit. Ungefär halvvägs in är de flesta pjäserna uppställda, och även om några överraskningar och oväntade kombinationer kommer ske i slutspelet så blir vägen dit också ganska tydlig: detta gör läsningen snarast mer njutbar, för ungefär då vet man också att vad som kommer ske.

McMaster Bujold verkar också vara den sorts författare som inte riktigt kan med att skriva misär: det betyder inte att det inte finns mörker eller att alla får riktigt den belöning de förtjänar, men den starka betoningen på det lilla panteon av gudar som länge är den mest tydliga markören att det inte är realism gör också att det hinsides kan framstå som en acceptabel lön för de som inte överlever fram till slutet.

Read Full Post »

Dick Harrisons Fienden är en mycket påpasslig bok. Utkommen 2023, och med undertiteln Sveriges relation från vikingatiden till idag, svarar den tydligt på ett nytänt intresse för den östliga granne som ter sig allt mer hotfull. Andra skribenter har definitivt riktat blicken längre in i Putinland, men en genomgång av över tusen år av gemensam historia ter sig ändå som något lite för sig själv.

I alla fall tills man tittar lite närmare, och inser att detta nästan lika mycket är en kondenserad, gammaldags, historia om Sverige. Visst, visst, jag överdriver lite, men de senaste trehundra åren är det inget tvivel om att förhållandet till Ryssland är det centrum kring vilket nästan all övrig utrikes politik formerat sig – i alla fall om man utgår från vad det är Harrison skildrar.

För den där påpassligheten verkar ha medfört viss brådska. Visst kan man inte förvänta sig att någon med Harrisons publiceringstakt skall hinna driva någon större mängd grundforskning i varje bok, utan istället falla tillbaka på det han redan gjort (således präglas delen om medeltiden mycket av hans forskning om korståg, och nittonhundratalet mycket av vad regeringarna Erlander tog för sig), men det gör att det hela lite liknar sökandet efter nyckeln under gatlyktan: Kungar och krig är välkända och får därmed utrymme, och sedan får det bero lite på vad som råkar finnas tillgängligt.

Nittiotalet och det tidiga tvåtusentalets försök att investera i och bedriva bistånd i Ryssland nämns bara efterklokt ironiserande i samband med ett fynd från UD:s hemsida från 2022 som inte uppdaterats efter invasionen av Ukraina. Sven Hedin skildras som polemiker, men även om hans resor i Ryssland nämns så redogörs de inte för. Däremot har Harrison fått fatt i en genomgång av svenskar i 1800-talets Sankt Petersburg, så dessa ges visst utrymme.

Detta gör inte boken ointressant, men personligen tyckte jag att den ibland förlorade sig i sådant som egentligen inte spelar så stor roll: exakt hur det finska kriget fördes spelar kanske inte är så viktigt egentligen, eller vad som hände på slagfältet i Poltava, eller riktigt alla vändningar när svenska regeringen fåfängt sökte få Raoul Wallenberg frisläppt. Istället för att bara skildra turer i samband med nobelpris i litteratur hade det varit intressant med en mer allmän skildring av hur ländernas författare tagits emot, eller vetenskapligt utbyte, eller något annat som kunnat överraska mer.

Även om påpasslighet kanske inte är det mest översvallande omdöme man kan ge, får det nog sägas vara adekvat här: detta är en bok som tydligt har skrivits för att ges ut precis när den gavs ut, och även om den nog kommer kunna fortsätta läsas så är dess begränsningar tydliga.

Read Full Post »

Det var knappast någon klok investering. Få av de brädspel jag köpt har varit det, ens ur perspektivet att man kan få annat nöje av dem än att spela dem. Det var definitivt inte en investering där den lilla avkastning som kom ändå var snabb. Jag vet inte hur många år det tog från att Kickstartern stängde till att den andra och sista kartongen nådde mig, jag vågar inte dubbelkolla, men det var många. Men det var ett lockande projekt: ett brädspel baserat på ett svenskt rollspel, med artister jag tidigare sett och uppskattat inblandade. Och en konstbok kunde väl inte heller vara fel.

Således: The fabulous art of Trudvang, en bok som huvudsakligen består av konst som hänger samman med denna bistra, nordiskt inspirerade värld, med huvudsakligen teckningar av Alvaro Tapia och målningar av Paul Bonner, samt en del bidrag från andra. Och så lite korta, egentligen ganska intetsägande och självförhärligande om vad Riotminds försökt uppnå. Ibland verkar målen rimligt intressanta, ibland är det mest en ny sorts drake som skiljer sig minimalt från andra.

Konsten är dock fin, mörka, kinetiska målningar med stornästa troll och kompakta dvärgar som tydligt inspirerats av John Bauer, eller skrafferade teckningar som gräver bland såväl guldgubbar som Carl Larsson för inspiration.

Det är väl inte en bok jag riktigt vet vad jag skall göra med, men jag skäms väl heller inte direkt för den. Men rimligen finns det också någonstans en fantast som skulle älska en kopia, bara för att återse gamla bekanta i gott tryck.

Read Full Post »

Det är egentligen väldigt mycket begärt att en bok skall lyckas vara såväl romantik (av typen med spruckna livstycken), fantasy och ett mysterium med påhängt rättegångsdrama. Paladin’s grace av T. Kingfisher (nom de plume för Ursula Vernon) lägger därför huvuddelen av sin energi på livstyckena, och så får de andra delarna klara sig lite bäst de kan: de går ihop och är inte något att skämmas för, de skulle rentav kunna ta betydligt mer last, men de är knappast utvecklade nog för att vara anledningar att rekommendera detta.

Ett av de ömma hjärtana tillhör Stephen, paladin vars gud en dag verkar ha dött varpå han och hans medbröder gick bärsärk: kvar finns nu han och ytterligare sex andra (av vilka i alla fall vissa verkar få egna böcker i serien), alla mer eller mindre brutna och oroade för att de åter skall förlora kontrollen men beslutna att göra vad de kan för att betala tillbaka den skuld de känner.

Det andra hör till Grace, en parfyrmerare med aningen mer mundant förflutet; hon har växt upp med en alltmer paranoid mästare och sedan hamnat i klorna på en kvinnokarl som gift sig med henne för hennes kunskap men som annars mest verkar ha gjort hennes liv till en allt trängre bur innan hon flydde till en annan stad och började om.

De båda träffas av en slump, och sedan blir det lite förväxlingar och en intrig med lönnmord och massmördare som till stor del verkar finnas där för att saker skall hända som inte är brånad och ovilja att se sig själv som värdig och missförstånd: det är inte helt oävet, men detta är romans för den som vill ha riddare, fast med en någorlunda bra ursäkt för att bortse från vissa av vår världs kulturella mönster angående äktenskap och annat, och kanske lite magi på det. Det är inte en genre jag annars läser mycket av, men intrycket jag fått är att man kan välja alster med betydligt konstigare undertoner. Del två är införskaffad.

Read Full Post »

Jag vet inte om Torv är den mest lockande av titlar, men å andra sidan: essäistiska reseskildringar är knappast en storsäljande genre som det är, så Erik Anderssons lilla samling med texter om olika platser på de brittiska öarna (Achill Island på västra Irland, Skye och de yttre Hebriderna i Skottland, Yorkshire Dales och fenlandet i England) har nog redan tillräckliga problem för att en sådan liten sak inte skall märkas.

Det är ibland många års resor som koncentreras till en skildring, ibland väldigt specifika resor: upp och vandra i Yorkshire för att ta reda på vad en »moor« egentligen är för typ av landskap (blött, stenigt berg), eller i Skottland för försöka förstå vad gaeliska brochar, stentorn med dubbla väggar, egentligen är bra till för (fortfarande oklart). Eller, varför inte bara åka runt i Skottland med ett par andra lite till åren komna herrar med sina egna intressen (fåglar och diet) och titta på olika saker och sedan dinera på pub.

Det är egentligen lika mycket en fråga om att resa i tid som i rum: Andersson hamnar endast undantagsvis på platser med större befolkning, men ofta på platser där folk levt under lång tid. Ibland har platserna övergetts när torven brett ut sig, ibland har de aldrig varit nämnvärt brukade, och i fenlandet verkar de ha omvandlats från ett landskap fyllt av djurliv till stora åkrar. Den som förväntar sig förslag på resmål får vara av väldigt speciellt sinnelag för att bli tillfredsställd av detta, men om man bara vill lära sig något om platser i utkanterna, och få lite vänliga funderingar på köper, så är detta mycket passande.

Read Full Post »

Jag är misstänker att Lumberjanes: Horticultural Horizons är ett försök att stänga en bihistoria som lämnades på en något mindre lycklig plats än som avsågs, samtidigt som den ger en del bakgrund till varför någon egentligen skulle vilja ha ett scoutläger i en skog full med diverse magi.

Vi får dels följa våra vanliga fem vänner, som behöver ge sig ut i skogen med Rosie efter att de karvat in sina namn i ett träd och nu skall blivit ådömda fysiskt arbete i form av vedhuggning, dels en historielektion då Molly hittat en gammal dagbok från en annan tjej som gillade att smyga ut i skogen mitt i natten. I nutiden springer de snart in i en invasiv, extremt snabbväxande och våldsam klängväxt med utbrett rotsystem, dels i Abigail, som ännu har en minst sagt stingslig relation till Rosie.

Abigail kan i alla fall berätta att dagboken tillhört den ursprungliga Jane, och berättar hennes historia (som bland annat omfattar en mor med förväntningar, att arbeta som skogshuggare och minst en yeti), och vi fortsätter växla mellan den historia och försöker att utrota klängväxten.

Att ha en växt som fiende verkar också rättfärdiga lite mer våldsamma metoder än annars. Jag är dock inte helt säker på om det faktiskt är en växt, för den verkar snarare bete sig som något med ett nervsystem som kan huggas av. Nu verkar det i alla fall dra ihop sig till avslutning, så att stänga de öppna frågor som finns är nog vettigt.

Read Full Post »

Det kan vara så att bristen på tydligt avslut av Mattias Fyhrs avhandling De mörka labyrinterna är tänkt att spegla en liknande tendens hos den gotiska litteratur som är hans huvudsakliga ämne: ena sekunden skriver han om Alexander Ahndorils Jaromir, nästa så är det notlista och källförteckning och tack och adjö. Det kan också bara vara en av få klara brister i detta försök att ringa in vad gotik egentligen innebär inom främst litteratur, men också musik, film och rollspel. Där kom vi in på också nästa klara brist, för beskrivningen av Dungeons and Dragons framstår som märklig (om också oväsentlig).

Sista bristen är det märkliga stycke som applicerar en teori av Michael Riffaterre på de tidiga gotiska texterna; ett par sidor av den typ av krångelprosa som används för att skrämma bort folk från litteraturfakulteter, dessutom med en i min nyutgåva påhängd fotnot som förklarar att detta tillkommit som ett krav från en handledare för att få in en teori som just då var på modet.

I övrigt skriver annars Fyhr på det hela taget klart och begripligt, och det enda problem som verkar aningen djupare är en känsla av att han vill ställa saker till rätta: få saker att kallas vid rätta namn, och få svenska läsare att inse att vi borde reservera ordet »skräck« för spökhistorier och liknande, medan mycket av det vi använder ordet om egentligen är »gotik« som snarare vill skildra människor i extrema sinneslägen än försätta läsaren i dem. Även en term som »skräckromantik« anges därför som mindre lyckad.

Efter att ha rengjort begreppsapparaten till egen tillfredsställelse fortsätter Fyhr med att redogöra för vad han anser utgöra gotikens kärna: subjektivitet, avsaknad av några aktörer som kan framtvinga en god ordning, förfall och undergång, olösbara situationer och de labyrintiska egenskaper som gett avhandlingen dess namn. Med detta uppställt och förklarat ägnas bokens andra halva åt försök att vrida på diverse verk för att visa på att dessa bär dessa gotiska inslag. Teorin provas på såväl diverse rockmusik som en uppsättning svenska romaner. Sedan tar det hela, som redan nämnts, hastigt slut.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »