Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Böcker’ Category

Jag hade nog väntat mig lite mer av Dick Harrisons Ondskans tid: någonting lite mer matigt, en behandling av häxorna på ett plan som inte kändes som en lång radda redogörelser av enskilda häxprocesser i diverse länder – förvisso habilt hanterat och utan direkt smak av trä, men ändå med en kvardröjande känsla av att Harrison försökt nå brett över Europa snarare än djupt i förklaringar.

Inledningen börjar kanske inte heller helt lovande, med diverse vidskepelse, men det visar sig vara ett rimligt upplägg: här finns faktiskt ett mål med bredden, där tanken är att häxprocesserna krävde att tre separata utvecklingar skulle konvergera: kyrkan skulle nå en punkt där kätteri skulle bestraffas hårt, folklig magi skulle omtolkas från mild vidskepelse till djävulspakter och statsmakterna skulle bli starka nog för att den juridiska vägen skulle bli ett rimligt sätt att få sista ordet i konflikter, samtidigt som de ännu inte riktigt förstått hur enkelt panik uppstår och vanföreställningar sprids.

Häxprocesserna började ofta i vad som i efterhand framstår som skitsaker: en styvdotter som ogillar sin nya styvmor, en kvinna som var lite för bråkig, eller hade lite för god tur med boskap eller skörd, och så började ett skvaller som i värsta fall nådde någon nitisk prelat eller fogde och så öppnades slukhålet, tortyrredskapen kom fram och häxbålen började flamma (här utmärkte sig Sverige genom mildheten att vanligen först halshugga de dömda). Innan alla de ovanstående delarna fanns på plats hade motsvarande förlopp snarast lett till att bakdantarna bötfällts för ärekränkning, eller möjligen kyrkotukt eller förvisning om det nu kom fram att de anklagade faktiskt ägnat sig åt signeri eller osanktionerad medicin.

Även om häxjägarna vanligen for efter skuggor fanns det ju ändå tillräcklig substans för att de inte skulle kunna avfärdas helt: stackars sinnesförvirrade personer som faktiskt utförde hiskeliga brott, eller folklig magi, ibland faktiskt i syfte att ta hämnd på en rival, men vanligen bara för att bättra sin egen lycka eller hindra andras trollkonster. Att av sådana spikar kokades upp ohyggliga soppor kan te sig obegripligt, men att det finns samtida paralleller är klart: man behöver inte vända sig till upprorsmän i schamandräkter som invaderar Kapitolium uppumpade på idéer om ondsinta pedofilnätverk; man kan ta mer närliggande jakter på pedofiler, satanister och styckmördare, där diverse specialister tagit sin karta för verklighet med nästan lika förskräckande resultat. Där hade Harrison gärna kunnat gräva lite mer.

Read Full Post »

De tre kortberättelser som samlats i Penric’s labors är inte som Lois McMaster Bujolds tidigare bok i serien klart sammanhängande; de har inget tydligt gemensamt tema och de stödjer sig inte nämnvärt på varandra. En av berättelserna, Masquerade in Lodi, utspelar sig till och med före Penric’s travels, medan de två senare, The orphans of Raspay och The phycisians of Vilnoc kommer efter, då Pentric skaffat familj och börjat rota sig ordentligt.

Men först kommer alltså Masquerade in Lodi, där Penric och Desdemona frenetiskt söker genom ett lätt förklätt Venedig efter Ree, en ung man som rids av en galen demon, med Chio, ett väldigt ungt helgon, och Merin, vän och kollega till den unge mannen, i släptåg, allt medan staden förbereder sig inför karnevalen. Egentligen stjäl nästan Chio med sin ungdom och nyfikenhet nästan helt showen, medan Penric mest får springa runt och försöka komma ikapp.

Lite mer kontroll, men bara lite, har han i The orphans of Raspay, där han råkar ut för pirater och föses ihop med Lencia och Seuka, systrar om cirka tio och åtta år, som han känner att han måste ta ansvar för; piraterna tänker sälja dem alla som slavar, omedvetna om att Desdemona också i så fall följer med. Eftersom de hamnat på en ö så gäller det inte bara att hålla sig undan piraterna, han måste också ordna en båt, vilket visar sig oväntat svårt, med det ena misödet efter det andra.

I The phycisians of Vilnoc, till slut, håller han sig närmare hemmet, men problemet är inte mindre pressande: en underlig, dödlig sjukdom har börjat sprida sig i Arisaydias militärläger, och en snabb konsultation utvecklar sig snabbt till en flerveckors kampanj där han försöker rädda så många liv han kan, med till en början endast den förvisso intelligente men nyligen befordrade tidigare lärjungen till den numer avlidne läkaren som främsta hjälp. Det är inte en upplyftande berättelse, utan snarare en om att kämpa vidare trots att utmattningen äter upp en så att man snart själv behöver läkarhjälp.

Tre korta berättelser, och har man läst om Penric tidigare vet man nog ungefär om man kommer gilla dem: även om de står hyfsat på egna ben och man nog egentligen kan hoppa in var som helst. Snabbslukat och intressant.

Read Full Post »

Orättfärdigheter

Om man ville presentera Platons Staten för en internetskadad publik skulle man helt enkelt kunna säga att »en filosof skrev detta«: den stat som titeln syftar på är förvisso ett tankeexperiment med syftet att visa på rättfärdighetens överlägsenhet, men är mer känd för att Platon vill att filosofer skall styra den, och de totalitära kraven han ställer: allt som inte Platon gillar (gestaltande konst, valfrihet, personliga ägodelar) skall bort, och det enda som skall räknas är filosofi.

Den stat som beskrivs är alltså en utopi, och således såväl ouppnåelig som steril. Likaså är många av de argument som framförs oväntat svaga: ofta bygger de på ett utelämnat tredje, ibland på ren semantik, och ingenstans får man känslan att filosofer faktiskt har den praktiska förmåga som sägs krävas.

Likväl finns det förutom beskrivningen av staten en massa berömda passager: människorna i grottan som endast ser tingens skuggor, Gyge och hans osynlighetsring, bevis för själens odödlighet och Skaparens höghet. De flesta varar bara några sidor, om ens det, och sedan återvänder vi dock till fritt spekulerande om likheter mellan människors och staters funktion. Det är en bok vars inflytande är odiskutabelt, men en del av det som tagits ur dess fatabur har visat sig obrukbart, medan annat med större potential (som den förvånansvärt positiva synen på kvinnors förmåga) lämnades orört.

Read Full Post »

Av omslaget kan man ledas att tro att Mooncakes är en något mer lågmäld serie än det är, att detta med häxa möter varulv är en romantisk komedi med övernaturliga inslag för ungdomar, istället för romantik och övernaturligt äventyr för ungdomar. Efter ett inledande kapitel där sagda varulv (Tam Lang) slåss demonbesatt häst med hjälp av sagda häxa (Nova Huang) tycks det också trilla ner i liknande spår, för Novas mormödrar lyckas ganska enkelt fånga in demonen, även om det konstaterar att de kommer behöva Tams hjälp att slutligt besegra den.

Där någonstans tappar historien mycket fart, och istället för att bygga upp mot försöket att ta hand om demonen blir det skördefest, och tillbakablickar och familjebekymmer. Tam och Nova känner varandra sedan Tam bodde i småstaden innan hon var tvungen att flytta, och när de nu möts igen börjar gamla känslor också snabbt flamma upp, så det blir en del kyssar och hållna händer också. Till slut börjar det dock röra på sig, och då är det kultister och ritualer, och påtvingad hemsökelse som skall hanteras (och så ett lyckligt slut på det hela).

Det hela är något överlastat med olika trådar: magiska problem, vanliga tonårsproblem, ovanliga tonårsproblem, någon komplicerad relation för mycket, något svek för mycket: känslan är att det kanske hade varit bra att skriva en bok till och flytta något av det som behandlas dit istället. Något liknande gäller teckningarna: det är skarpt tuschat, men tydligt handdragna, något skakiga linjer och med lite dova färger som får den mer grälla magin att stå ut. Det är inte någon dålig liten historia, men kanske hade det gått att redigera fram något ännu lite bättre.

Read Full Post »

Jag är kluven till Klas Wikström af Edholms Vikingatidens människooffer: å ena sidan uttrycks ibland den sortens överskattningar av hur pålitliga skriftliga källor egentligen är som får en att tvivla på författare samtidigt som den formella akribin är underlig (det finns fyrtio sidor med källförteckning, men inte en enda fotnot), men å andra sidan tycks grundtesen sund: att de arkeologiska tecknen på att människor offrades i Norden under yngre järnålder är så många och så geografiskt spridda att de inte gärna kan viftas bort, och att man därmed faktiskt bör ta även skriftliga källors vittnesbörd om liknande bruk på allvar och istället för att bara avförda dem istället göra ett försök att sikta fram trovärdiga tolkningar.

Med en sådan utgångspunkt behöver man inte nödvändigtvis tro att Yngligasagans redogörelse för Domalde är ograverad sanning för att kunna se att den kanske passar in i mönster av människooffer för god fred och äring, liksom kanske i att människooffer kan bli vanligare eller ta sig mer extrema uttryck än annars om samhället genomgår en kris. Att författaren samtidigt verkar mena att man kan ta Ynglingasagan, Ynglingatal och Historia Norvegiae som helt oberoende blir då kanske inte riktigt lika besvärande som det annars kunde varit; liknande gäller också en del märkliga påståenden som görs i förbifarten i andra sammanhang.

Offrandet av människor sägs i vilket fall huvudsakligen ha gjorts i två sammanhang: dels i regelbundna ritualer menade att just säkra fruktbarhet, i stora fester med många deltagare på olika centralorter, dels i samband med krig och strid, där motståndare, eller i extrema fall den offrande själv dedikeras till Oden för fortsatt lycka. Gränserna var aldrig helt skarpa, men som modell verkar de fungera.

Det är mycket hänvisningar till diverse källor om diverse bruk bland olika germanstammar på ett sätt som inte alltid känns helt modernt. Som de arkeologiska fynden framställs så verkar det rimligt, men jag är ändå inte helt säker på att andra forskare nödvändigtvis skulle hålla med.

Read Full Post »

Man ska ju inte skåda givna hästar i mun, och således borde jag kanske inte fundera så mycket på backgrunden till att jag fick Simon Winchesters The Alice behind Wonderland. För sådär extremt intresserad är jag ju inte av Charles Dogsons (Lewis Carroll) biografi, eller egentligen av hans verk heller, så misstanken var att detta var en bok som råkade vara billig och någorlunda rimlig.

För vid läsning blev jag ju mer förundrad: varför denna upptagenhet vid ett visst foto Dodgson tog av Alice Lidell – förvisso ett bra foto, ett spännande foto, ett provokativt foto, men likfullt bara ett foto, vad det verkar utan direkt koppling till den där båtutflykten när Dodgson underhöll syskonen Lidell med en berättelse om en flicka som handlade i ett underland? Mycket märkligt: en titel som antyder att här skall sådant diskuteras, och så förpassas det till de sista sidorna i denna korta (100 sidor) bok, och istället ägnas energi åt fotografiets allmänna historia, och den kamera Dodgson införskaffade.

I efterordet kommer en förklaring: boken hör hemma i en serie om olika fotografier. Det påpekandet hade gärna fått komma tidigare, men jag vet inte om det hade gjort boken mer spännande. För den som råkar ha ett enormt intresse av tidig fotografisk historia och Alice i Underlandet, så kanske detta är precis boken de letat efter. Vi övriga bör söka efter något lite mindre snävt.

Read Full Post »

Temana som Västergötlands fornminnesförening väljer för sina biannuella årsböcker är för det mesta bra och intressanta, men det för 2023-2024 är ovanligt lyckat: Lag och rätt i Västergötland under tusen år är ett brett ämne som kan slå ner under alla möjliga tider och på alla möjliga platser.

Här finns grova våldsbrott, rena lynchningar, familjerätt, arkitekturhistoria, kanonisk och världslig rättskipning, justitiemord, vansinnesdåd, fästningsfångar, utomäktenskapliga barn, reformatorer, prästerliga dispenser, lagstiftning och en hel del annat. Som vanligt med antologier finns såväl höjdpunkter (som Annika Sandéns skildring av ett mord på öppen gata på en elvaårig pojke i slutet av sextonhundratalet) som en del mer långrandigt eller mindre välstrukturerat material.

Som vanligt finns också några kortare notiser, bland annat om kulturminnesvård och vad som i ett fall verkar vara ett för sent inkommet bidrag till förra utgåvan.

För den som är det minsta intresserad kan jag inte annat än att rekommendera detta.

Read Full Post »

Jag borde nog sluta läsa Dick Harrison. Inte för att han är ett dåligt inflytande, utan för att jag börjar veta precis när han gör en liten sväng från ämnet för att han redan råkar ha skrivit något som kan fogas in. Så även i Hansan, där bland annat digerdöden, Kalmar, Söderköping, de nordliga korstågen och Karl Knutsson (Bonde) alla får lite mer utrymme än de nog fått om någon annan höll i pennan. Och visst finns det väl risker att påverkas: hans språk är ibland direkt rysansvärt, som när nämnda Karl Knutssons till Danzig medförda dyrbarheter »var värda sin vikt i guld«.

Annars är det som vanligt en läsbar redogörelse riktad till den bildningssökande allmänhet som kanske inte bekymrar sig alltför mycket om att författaren skall framföra egna resultat eller ge sig på djärva nytolkningar. Man får se försöken att spåra Hansan tillbaks till den tidiga medeltidens dimmor, när nordtyskar och gutar börjar lära sig samarbeta, över de lyckosamma åren när de kunde tvinga fram privilegier och koncessioner från allsköns potentater, fram till den långa nedgången när deras del av kakan minskade, även om kakan faktiskt växte. Vid höjdpunkten dominerade de handeln från London till Novogorod, och sökte sig bortom dessa.

De var aldrig, som medelhavets handelsmän, specialiserade på lyx och dyrbarheter, utan fraktade vardagsartiklar i stora volymer: spannmål, sill, salt, kläde. Förtjänsten låg i volym och låga omkostnader. Möjligen var detta en del av hemligheten: det är lättare att samarbeta om tio skepp krävs för att fylla behovet än om det räcker med ett, och om man dessutom tillsammans kan förvägra ett område (säg, Norge) tillförsel av spannmål kan man dessutom utöva påtryckningar på ett annat sätt än om man hindrar Sicilien från att få silkestyger.

Det märkligaste med Hansan var dock att visserligen var Lübeck den klart ledande staden, men av fast organisation fanns inte mycket; på 1500-talet, efter att storhetstiden var över, inrättades en(!) fast ämbetspost. Mer blev det aldrig, utan arbetet sköttes av medlemmarna själva, och viktigare beslut togs på allmänna möten (även om vissa medlemmar då representerades av andra). Inte illa för en organisation nav köpmän som enbart samarbetade för profiten.

Så vad är orsaken till att Hansan försvann? En sak var att organisationen var tämligen konservativ. De höll fast vid sin strategi, även när kolonialhandeln blev allt viktigare. Viktigare var dock att organisationen växt fram under tider när det inte fanns starka centralmakter: då var handelsmännen tvungna att ta hand om sig själva, och kunde också ta kontrollen över stadsstater och stå emot furstar. När nationalstaterna blev allt starkare fick köpmannarepubliker som Lübeck svårare att tävla, i synnerhet som de nya staterna försökte gynna sina egna köpmän. Holländarna, med sin flotta gjord för öppna vatten, tog allt större marknadsandelar, och bakom dem kom engelsmännen. Till slut kom trettioåriga kriget, och sedan var det mer eller mindre kört. Hannover, Bremen och Lübeck redde ut stormen, men det var egentligen allt. Skimret var borta, möjligheterna att vinna fördelar genom samarbete likaså. Hansan kom att leva kvar som ett samarbete mellan specifikt de tre ända in i Weimarrepubliken, men idag finns bara namnet kvar som en formalitet i de officiella namnen på städerna.

Read Full Post »

Jag känner ett nästan tvingande behov att försvara mig så fort jag läst en bok om andra världskriget. Det är något utöver klichén att ämnet tilltalar män med lite för stort intresse för organiserat våld. Möjligen är det att det lånar sig till moralisk förenkling: Tyskland leddes onekligen av galna massmördare medan i alla fall Storbritannien och USA hade något större resning. En ytterligare komponent i en sådan förklaring kommer från de båda atomprogrammen: de allierade lyckades få fram en atombomb, tyskarna hade vid krigsslutet en enkel prototyp till en reaktor, inte i närheten av kriticitet, och det är svårt att inte se att en bidragande orsak i att antisemitism och den »tyska fysiken« som Stark och Lenard förfäktade drev inte bara judar utan även andra kvalificerade vetenskapsmän från Tyskland.

Mer kontroversiell är frågan om de kvarvarande fysikerna. Främst bland dessa var onekligen Werner Heisenberg, den kanske främste fysikern i sin generation. Han hade valt att bli kvar i ett Tyskland som aktivt motarbetat hans karriär då hans arbeten sågs som »judiska«, något som i sig sågs som direkt suspekt, även om också andra kollegor vars moral i efterhand inte ifrågasatts gjorde detsamma (främst Max von Laue men även Otto Hahn). Att atomklyvning faktiskt var möjligt upptäcktes bara månader innan kriget bröt ut, och på båda sidor fick fysiker brottas med frågan om detta möjligen kunde utnyttjas för en bomb.

De allierade fysikernas svar var tydligt, och entusiastiskt: »ja, och vi måste bygga den innan tyskarna kan göra det«. De drev till en början regeringar och militär framför sig, innan projektet fick egen rörelsemassa. Tyskarna gjorde det inte. Det fanns förvisso några som försökte får uppmärksamhet, men i alla fall Heisenberg framhöll istället svårigheter, arbetets långa tidshorisont och osäkerhet. Frågan om varför, och om sättet som projektet leddes till att bli grundforskning om kärnreaktorer berodde på ärliga avväganden eller moralisk resning är frågan för Thomas Powers Heisenberg’s war: the secret history of the German bomb.

Frågan är kitslig. Den hänger till viss del på det besök Heisenberg avlade i Köpenhamn 1941 hos Niels Bohr, och vad som då sades, ett besök båda lagt fram helt olika skildringar av. Bohr tycks ha tolkat det som ett försök att snoka eller möjligen hindra de allierades bombprojekt för att tyskarna skulle stå ensamma med en bomb, Heisenberg verkar snarare ha framhållit det som ett sätt att undvika en atomkapplöpning hos båda sidor och försäkra Väst om att detta inte var något att frukta. Att han var oskicklig, direkt odiplomatisk verkar dock tydligt, liksom att ingen efter kriget verkar ha velat rota i gamla sår.

Powers landar ändå i slutsatsen att Heisenberg förmodligen hade insett ungefär hur en bomb kunde byggas och vad som krävdes, likaså att detta förmodligen hade legat inom vad Tyskland hade kunnat förmå, men aktivt valde att styra projektet in på säkrare spår, och sedan valde att hålla tyst för att inte framstå som en förrädare: den som i praktiekn satt stopp för det Wunderwaffen som faktiskt hade kunnat vända kriget och undvika det tyska nederlaget.

Hade boken stannat där hade jag nog varit mer än nöjd. Powers är dock väldigt expansiv, och stora delar av boken handlar inte främst om detta moraliska dilemma, utan även om ett helt annat: de amerikanska bombyggarnas oro för en tysk bomb, och allt de var beredda att göra för att stoppa ett sådant. De diskuterade att kidnappa (i praktiken mörda) Heisenberg, de spionerade och intrigerade, de såg till att skicka in agenter i de erövrade arméernas knappt svalnade hjulspår. Det är inte någon tråkig historia det heller, och visar klart på hur krigets dimmor lätt får en att se spöken, men det lägger på ett antal hundra sidor på en bok som kanske inte egentligen behöver den. Att den för dessa delar delvis bygger på intervjuer med personer som då var mer än sjuttio och ofta även åttio år (den utkom 1993) gör dock att man lätt ursäktar det; idag har alla spår stelnat till papper, inspelningar och andra lämningar.

Heisenberg kommer nog aldrig bli helt rehabiliterad: för det finns för olika tolkningar och för få fasta hållpunkter. Man kan dock utan tvekan säga att oavsett hans avsikt så blev utfallet av det han gjorde under kriget långt bättre än vad andra fruktade.

Read Full Post »

Jag skulle nog främst kalla Richard Tellströms Varje tugga är en tanke för en trevlig bok: den ångar på genom den svenska mathistorien, noterar förändringar och trender, och stannar upp i nutidens osäkerhet när vi tycks leva i ständig kris. Trevlig är naturligtvis ett av de där positiva orden som man använder när man inte har något starkare att ta till, och så är det också här: det är inte så att jag egentligen tycker eller tror att boken har direkta brister, men den känns ändå lite platt, som att försöken att neutralt skildra olika utvecklingar håller tillbaka en författare som kanske egentligen vill skrika i frustration över rationalitetstänkande jämnat ut maten så att det länge bara fanns ett fåtal typer av ost, eller kanske med förfäran ser på hur den gamla husmanskosten förlorar mark till diverse amerikanska påhitt, eller inget hellre vill än att få äta riktig ölsupa, men att sådan ej längre står att finna. Man anar ibland att författaren har åsikter, men aldrig mer än så.

Trehundra sidor är ju egentligen inte så mycket när man skall skriva en historia som börjar i medeltiden och slutar idag, där det funnits olika kulturer baserade på bostadsort, stånd, klass och ålder, där så olika händelser som nyöppnade handelsvägar, krig, vetenskapliga upptäckter eller politiska beslut alla påverkat vad som sett som önskvärd föda. Det finns naturligtvis sådant som man nästan önskar hade fått läsa mer om (svenskarnas tabu mot hästkött och Findusskandalen, exempelvis, eller kräftskivans uppkomst som följd av statliga regleringar, och om den kvardröjande vanan att låta vissa dagar på året förknippas med viss mat). Ibland önskar man att den periodindelning som boken strukturerats efter hade släppts och längre linjer kunnat tas i ett svep: det som egentligen saknas är nog någon elegant idé som kan löpa som röd tråd, istället för att varje stycke skall vara en enhet som fungerar ganska bra i sig.

Det finns ju en tanke i att matkultur är något man väljer, något man använder för att uttrycka sin tillhörighet, även i nöd: det har kunnat vara svältår, men likfullt har allmogen vägrat äta häst. Det hade gått att luta sig mer mot. Eller det som får svenskens matkultur att stå ut, mer än bara den gemensamma smörkniven och julbordet, sista tillflykten för historiska rätter. Lite mer krydda och textur, så hade detta kunnat bli ännu bättre.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »