Det är lika bra att säga det med en gång: för att kunna uppskatta Adrian Goldsworthys Kejsare och generaler är det nödvändigt att man finner det intressant med belägringar och fältslag, lägerliv och marscher , uppror och invasioner, allianser och krigslister. Titeln hade nämligen blivit aningen mer rättvisande om de två titlarna fått byta plats, för detta är militärhistoria av fint märke. Inte mindre än 15 olika befälhavare skildras, med vissa introduktioner till deras samtid som möjligen är en aning knapphändiga för den som inte redan äger bekantskap med tiden.
Deras karriärer utspelade sig över en period på nästan 700 år, från det andra puniska kriget till Östroms försök att återta kontrollen över den italiska halvön från goterna, och representerar således de flesta faserna av Roms historia från det att den framträder mer tydligt ur historiens dimmor tills det sista försöket att återigen ena området som kom ens i närheten av att lyckas, även om fokus ligger på den sena republiken och inbördeskriget, i synnerhet kraftmätningen mellan Pompejus och Caesar. Fokuset ligger på att berätta vad som hände, inte på teoretiserande kring vad som kunde ha gjorts annorlunda, eller vad folk funderade på. Detta gör att skildringen framstår som nykter och klar, möjligen aningen tvärsäker, även om texten ibland konstaterar när källorna är aningen opålitliga eller förefaller vara uppbyggda efter schablon. Samtidigt gör skildringen det möjligt att visa på förändringar i det politiska klimatet i ett land och en tid där politiken kunde vara en förlängning av kriget, eftersom en av de säkraste vägarna till politisk prestige gick via framgångar på slagfältet, något som ibland paradoxalt nog höll tillbaka generalerna, då de inte ville skapa en för stark position för sina efterträdare. Stilen är också i allmänhet oanmärkningsvärd utan att bli tråkig, ehuru den flitiga förekomsten av adverbet »bokstavligen« fick mig att misstänka att någon blandat ihop det med »nästan«, trots att inget annat i texten pekade ditåt.
Vad är det då för en bild av generalerna som tecknas? Ja, deras roll förefaller ha gått från att främst vara ett exempel som med personlig risk kastar sig in i striden för att stödja upp sviktande områden till att bli mer tillbakadragen, i syfte att samordna taktik samt att försöka övervaka truppernas beteende i syfte att senare kunna belöna eller bestraffa föredömen respektive fegisar. Även om urvalet gjorts bland mer lyckade figurer tycks de sällan visat prov på riktigt lysande fältherreskap i stil med Alexander den store eller Hannibal, utan i stället genom gedigen kompetens kommit åt att skära sina lagrar.
Eftersom boken är så militärhistoriskt inriktad torde man som sagt vara tvungen att ha ett rudimentärt sådant intresse för att den skall vara läsvärd, och om detta inte är speciellt välutvecklat även ett större intresse för romarriket. Har man endera är boken helt klart läsvärd, har man båda är den oundgänglig.
Lämna ett svar