Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Astrid Lindgren’

Astrid Lindgrens böcker om Kalle Blomkvist är helt klart icke ämnade för barnaögon: i var och en av dem hotas med vapen, i de två senare delarna skjuts och förgiftas folk, och även om slutet i Kalle Blomkvist och Rasmus till slut visar sig lyckligt förskräcker vägen dit.

Minst olämplig är helt klart första boken, Mästerdetektiven Blomkvist. Vapen förekommer visserligen, men det enda som till slut träffas är ett bildäck. Det är dessutom en vansinnigt rolig historia, där huvudpersonen har läst alltför många detektivromaner (ehuru av god klass), och ser skurkar i var och varannan främling. Extra roligt för den vuxne läsaren är det att det tar så lång tid för honom att förstå att farbror Einar inte bara är skum i fantasin utan även i verkligheten. Fram till dess har han dock betett sig precis som han tror att en privatdetektiv skall bete sig, och spänningen tar efter hand över allt mer; när upplösningen sedan kommer är det inte mycket av humorn kvar.

I andra boken, Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt, har han dock mognat och insett att det där med polisarbete är sånt man egentligen skall låta polisen göra, speciellt när det rör sig om mord, och speciellt som mördaren inte drar sig för att skicka förgiftade chokladkakor till folk. Denna mognad gör dock att det hela löses mer på slump än av riktigt spaningsarbete. Istället ägnas mycket tid åt kriget mellan röda och vita rosen, som först här framstår i all sin prakt, inbegripande Stormumrik och rövarspråk, vilket naturligtvis visar sig nödvändigt för att överlista mördaren.

I Kalle Blomkvist och Rasmus har mästerdetektivlaterna definitivt lagts på hyllan, och nu är det fråga om katt-och-råtta-lek med spioner på en ö i utmarken: de kidnappade är en professor som gjort upptäckter med betydelse för krigsindustrin och dennes mer än vanligt lösmynte son Rasmus, kidnapparna en grupp spioner, tydligen kommunister, även om detta inte sägs rätt ut. Rasmus lyckas till slut beveka den snälle kidnapparen Nicke, även om denne till slut får betala priset för detta i blod. Man kan möjligen ifrågasätta hur många femtonåringar som skulle söka sig till slottsruiner för nattliga strider med träsvärd, men annars är historien den klart mest spännande.

Första delen är klart bäst, enbart på grund av de parodiska övertonerna, men den mer utvecklade spänningen i de två andra delarna kompenserar i viss mån bortfallet.

Read Full Post »

Tjugo år efter Mio, min Mio återvände Astrid Lindgren till fantastiken med Bröderna Lejonhjärta. Många teman återkommer, men i förändrad form: samma avstamp i verkligheten, men bara en pytteliten aning av osäkerhet om berättelsen är »sann« eller en fantasi; samma landning i en vacker drömvärld, men nu betydligt mindre lyrisk och mer jordnära; samma dikotomi mellan områden där det goda och det onda härskar, men nu betydligt mindre tydlig, och samma fasansfulla ondska, men nu i form av vad som otvivelaktigt är en ordinär människa, låt vara härsklysten.

Gradskillnaderna är nog på det hela taget till det bättre: även om bröderna får mindre tid att njuta av det paradis de skall rädda känns det ändå betydligt mer som ett ställe man skulle vilja komma till, och att ondskan är förmänskligad ger möjlighet till något större förståelse för den: förvisso hinner inte Tengil som Kato känna lättnad inför slutet, men den ondska han representerar är ändå av en sort man kan stöta på i den verkliga världen, och inte bara ondska för ondskans skull – så är också hans hantlangare verkliga människor, och inte tjänare som fått ett hjärta av sten. Dessutom är kraven som ställs på den som vill vara god större: för att vara en människa och inte bara en liten lort skall man inte bara göra sådant man kanske egentligen inte vågar, man skall även handla när det kanske hade varit lättare att bara titta bort. Något som däremot gärna hade fått behållas är språket – den lyriska ton som hålls i Mio, min Mio hade gärna fått återkomma lite starkare här, inte bara i form av namnmagin.

Det enda jag har lite svårt att försona mig med är beskrivningen av Katla: hon ligger hela tiden på gränsen att reduceras från drake till symbolen drake – speciellt i upplösningen så ligger det lite för nära till hands att tolka det hela som allegori, vilket skulle förminska berättelsen. Annars är det naturligtvis en stor saga, om mod, om makt, om förtryck, om motstånd, ja ytterst just om att vara människa, och inte bara en liten lort.

Read Full Post »

Om man kan anklaga Astrid Lindgren för att ibland vara lite väl romantiserande när hon skildrar det Sverige som en gång var, så gäller det knappast i Rasmus på luffen. Även om barnhemmet Rasmus startar berättelsen i kanske inte är något direkt helvete, så är det knappast heller en speciellt trevlig tillvaro; även om den sorts fördomar som styr polisens agerande från början kanske lever kvar i andra former än idag så ursäktar den inte att en luffare inte skulle ha en chans när hans ord stod mot två välklädda besökares; och även om livet som luffare är väl idylliserat så väntar ändå vid vägs ände Martina, torparstugan och slitet, förvisso till dels övermålat med färger hämtade från Bullerbyn, men ändå knappast riktigt lika bekymmerslöst.

Naturligtvis är slutet lyckligt – fattas bara annat! Början ser dock rätt mörk ut, när Rasmus under ett dygn på barnhemmet lyckas göra det mesta fel och får se den gemensamma drömmen om nya föräldrar gå i uppfyllelse för en tös med lockigt hår istället. Efter ha rymt för att slippa stryk så träffar han istället Paradis-Oskar, Guds rätte gök, och går med honom »mens han letar« efter någon som vill ha honom.  Hur det slutar är inte svårgissat.

Under tiden tar dock komplikationer vid, i form av två  skurkaktiga rånare, som gör sitt bästa för att kasta skulden för de två rån de genomfört på Oskar. När en av dessa vid ett tillfälle jagar Rasmus genom en övergiven liten fiskeby, så låter prosan som om det var Lagerlöf som fattat pennan – de tidigare innevånarna har flyttat till Minnesota, och jakten skildras utifrån den undran de skulle ha känt om de fått se den. Briljant. Historien hinner ta flera vändningar på ett fåtal sidor, med endast små pauser, vilket gör att spänningen stegras bitvis tills det att det blivit dags för det lyckligast tänkbara slutet.

Read Full Post »

1954 var ett bra år för sagor: då utkom både de två första delarna av Sagan om ringen och Mio, min Mio. Det är konstigt hur lika de egentligen är: riddar Kato och Sauron hade nog känt sig rätt hemma i varandras fästen, och det är samma oväntade hjältar, samma tjat om bröd, samma tröstlösande traskande genom ödelagt fiendeland. Samtidigt pekar Mio, min Mio också mot Harry Potter: Mio och Harry börjar i nästan exakt likadana omständigheter, får lika användbara osynlighetsmantlar (som båda till och med kan användas för att lura döden), och slåss båda mot ondska så stor att den är onämnbar.

Samtidigt är naturligtvis Mio en helt egen figur; istället för Tolkiens legender bygger den på sagor, och istället för en tidigmedeltida sagovärld så är Landet i fjärran ett slags Arkadien, fyllt med gosseherdar som spelar på pipor. Om detta är riktigt bra vet jag inte: Landet i fjärran är, liksom andra lyriska paradis, nästan för sockersött för att vara riktigt älskvärt, och även om tillvaron där inte är helt oangenäm så verkar det nog till slut roligare i Bullerbyn eller Lönneberga – Landet i fjärran är helt enkelt lite för välstädat och prydligt.

Fast även i Arkadien finns dock ondskan: Riddar Kato är som sagt en riktigt bra skurk. Bara det att vara så ond att omnämnande av hans namn får olyckan att dyka upp – bra mycket bättre än den där tomma vidskepelsen kring Voldemort. och att riva ut hjärtat på folk med en järnklo och ersätta det med en sten, det är bättre det än att bara vara nåt stort jäkla öga överst på ett torn; personlig hantering, så skall det vara.

Men det värsta av allt, och det som visar att Lindgren inte alls bara är en snäll sagotant, ja, det är bokens allra sista sidor. Där förstår man att hur hemsk riddar Kato än är, hur isande kölden än må vara i hans borg, så kan det ändå vara så att en värld utan honom kan vara hemskare än en med.

Read Full Post »

Det är konstigt att böcker så konfliktfria, så helt utan faror som de om barna i Bullerbyn ändå är såpass läsvärda. Visst, argsinta skomakare och hemfärder i snöyra är inte något man dagdrömmer om, men inte ens snöyran är så förfärlig som den är hos Emil. Man letar förgäves efter ens den minsta glimt av motsättning ens mot de vuxna; som värst kommer det och är småsura om man inte är hemma i tid till kvällsmat, men för det mesta verkar de endera lämna barnen i fred eller ta med dem ut på kräftfiske eller kalas. Vid ett tillfälle rensas det visserligen rovfält, men det är undantaget.

Nej, detta är verkligen den lyckliga barndomens böcker: det leks, gås på utflykt, retas och fås husdjur, utan det minsta lilla moln på den figurativa himlen (även om man vissa dagar stannar inne för regnet). De små episoderna är nästan alltid desamma: pojkarna går samman och hittar på någon hemlighet, och tjejerna avslöjar den eller faller för den. Samma sak, igen och igen, men alltid varierat så att man inte bryr sig. Men som sagt, detta är den lyckliga barndomens böcker, och som sådana är de oöverträffbara: hade det varit någon annan än Astrid Lindgren hade det troligen blivit sentimentalt snömos.

Read Full Post »

Om Tom Sawyer inte hade uppträtt i Huckleberry Finn hade det varit lätt att se honom och Emil i Lönneberga som två skott från samma frukt, som råkat omplanteras i olika jordar: de har samma förmåga att förskräcka en i grunden välvillig omgivning, samma oskuldsfulla utseende, och samma förmåga att till slut visa mod. Men efter Huckleberry Finn är skillnaden tydlig: Emil är i botten osjälvisk på ett helt annat sätt, och även om han kanske egentligen är en mindre trolig figur så är han även den man hellre skulle vilja kunna säga har funnits på riktigt.

Stora Emilboken fick jag min första julafton (det gäller att böjas i tid), och trots att det kanske är den mest illa åtgångna boken jag har så har jag som sagt inget minne av att ha läst den. Det innebär naturligtvis inte att innehållet inte sitter där benhårt i hjärnan, efter att ha fått in det både via bok, filmer och kassettband. Men vad gör det? Man läser inte om Emils hyss för att man inte kommer ihåg dem, utan för att bli påminnas: om hur orättvist ilsken Emils pappa kunde vara (trots att de båda egentligen tyckte om varandra), om hur underbart det måste vara att ha en egen häst, mysse och bysse (det slår nog sabel, trumma och häst) eller en vän som Alfred (griseknoar kan dock gott få vara; de tenderar att bli rätt stora). Naturligtvis kan man heller inte annat än att älska en författare som utan att röra en min slänger in en liten, liten referens till Fröding.

Idén med de olika hyssen gör också att det fungerar ovanligt bra för att vara en av Lindgrens mer novellsamlingsartade böcker: berättelserna kan bära sig själva, och även om Lindgrens skicklighet lyfter dem ytterligare så är det inte bara förmågan att lyfta fram känslan av idyllisk barndom som gör att det blir läsvärt.

Read Full Post »

I brist på annat rotade jag hemhemma fram vad verk av Astrid Lindgrens penna där funnes, vilket visade sig vara en hel del. Märkligt nog var det dock ingen av hennes böcker jag har minnen av att ha läst som återfanns, även om jag naturligtvis måste ha fått läst för mig ur vissa av dem. Filmerna, inspelade på VHS, vet jag att jag sett tills ögonen blev fyrkantiga, visst, men av läsning har jag inget minne. Hur som haver, nu är de lästa, och någon sorts kommentarer skall de bestås med: recensera såpass sönderälskade böcker är svårt. Således kommer det den närmsta tiden här handla mycket om Lindgrens verk, även om jag skall försöka sticka in annat emellan också.

Nåväl, först ut är passande nog Pippi Långstrump, världens mest älskvärda anarkist, som medelst armstyrka, lekfullhet och upp-och-nervänd logik driver alla vuxna i sin omgivning till vansinne: poliser leker hon kull med, inbrottstjuvar dansar hon schottis med och skolfröknar får hon att ge upp allt hopp. Ljuger gör hon så tungan borde bli svart i mun, och inte uppför hon sig när hon skall på kaffebjudning. Ibland är det pajaserier för deras egen skull, men ibland verkar ifrågasättandet berättigat: är det verkligen en god idé att sätta Pippi på barnhem när hon verkar klara sig så bra själv?

Fast samtidigt finns ju sorgen där, under alltsammans: än så länge vet vi ju inte att Pippi faktiskt talar sanning när hon pratar om sin fader negerkungen, och även om hon verkligen lever oftast lever upp till orden om att den som är mycket stark också måste vara mycket snäll så kan man inte se om hon har andra vänner än Tommy och Annika, eller om dessa i sin tur har andra vänner – fast med en vän som Pippi …

I vilket fall är den fortfarande rolig nog att få en att skratta, och smart nog att få en att undra över hur världen är skapt, och förtjänar väl sin plats som den främsta exponenten för den högklassiga svenska barnboken.

Read Full Post »

« Newer Posts