Astrid Lindgrens böcker om Kalle Blomkvist är helt klart icke ämnade för barnaögon: i var och en av dem hotas med vapen, i de två senare delarna skjuts och förgiftas folk, och även om slutet i Kalle Blomkvist och Rasmus till slut visar sig lyckligt förskräcker vägen dit.
Minst olämplig är helt klart första boken, Mästerdetektiven Blomkvist. Vapen förekommer visserligen, men det enda som till slut träffas är ett bildäck. Det är dessutom en vansinnigt rolig historia, där huvudpersonen har läst alltför många detektivromaner (ehuru av god klass), och ser skurkar i var och varannan främling. Extra roligt för den vuxne läsaren är det att det tar så lång tid för honom att förstå att farbror Einar inte bara är skum i fantasin utan även i verkligheten. Fram till dess har han dock betett sig precis som han tror att en privatdetektiv skall bete sig, och spänningen tar efter hand över allt mer; när upplösningen sedan kommer är det inte mycket av humorn kvar.
I andra boken, Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt, har han dock mognat och insett att det där med polisarbete är sånt man egentligen skall låta polisen göra, speciellt när det rör sig om mord, och speciellt som mördaren inte drar sig för att skicka förgiftade chokladkakor till folk. Denna mognad gör dock att det hela löses mer på slump än av riktigt spaningsarbete. Istället ägnas mycket tid åt kriget mellan röda och vita rosen, som först här framstår i all sin prakt, inbegripande Stormumrik och rövarspråk, vilket naturligtvis visar sig nödvändigt för att överlista mördaren.
I Kalle Blomkvist och Rasmus har mästerdetektivlaterna definitivt lagts på hyllan, och nu är det fråga om katt-och-råtta-lek med spioner på en ö i utmarken: de kidnappade är en professor som gjort upptäckter med betydelse för krigsindustrin och dennes mer än vanligt lösmynte son Rasmus, kidnapparna en grupp spioner, tydligen kommunister, även om detta inte sägs rätt ut. Rasmus lyckas till slut beveka den snälle kidnapparen Nicke, även om denne till slut får betala priset för detta i blod. Man kan möjligen ifrågasätta hur många femtonåringar som skulle söka sig till slottsruiner för nattliga strider med träsvärd, men annars är historien den klart mest spännande.
Första delen är klart bäst, enbart på grund av de parodiska övertonerna, men den mer utvecklade spänningen i de två andra delarna kompenserar i viss mån bortfallet.
