1954 var ett bra år för sagor: då utkom både de två första delarna av Sagan om ringen och Mio, min Mio. Det är konstigt hur lika de egentligen är: riddar Kato och Sauron hade nog känt sig rätt hemma i varandras fästen, och det är samma oväntade hjältar, samma tjat om bröd, samma tröstlösande traskande genom ödelagt fiendeland. Samtidigt pekar Mio, min Mio också mot Harry Potter: Mio och Harry börjar i nästan exakt likadana omständigheter, får lika användbara osynlighetsmantlar (som båda till och med kan användas för att lura döden), och slåss båda mot ondska så stor att den är onämnbar.
Samtidigt är naturligtvis Mio en helt egen figur; istället för Tolkiens legender bygger den på sagor, och istället för en tidigmedeltida sagovärld så är Landet i fjärran ett slags Arkadien, fyllt med gosseherdar som spelar på pipor. Om detta är riktigt bra vet jag inte: Landet i fjärran är, liksom andra lyriska paradis, nästan för sockersött för att vara riktigt älskvärt, och även om tillvaron där inte är helt oangenäm så verkar det nog till slut roligare i Bullerbyn eller Lönneberga – Landet i fjärran är helt enkelt lite för välstädat och prydligt.
Fast även i Arkadien finns dock ondskan: Riddar Kato är som sagt en riktigt bra skurk. Bara det att vara så ond att omnämnande av hans namn får olyckan att dyka upp – bra mycket bättre än den där tomma vidskepelsen kring Voldemort. och att riva ut hjärtat på folk med en järnklo och ersätta det med en sten, det är bättre det än att bara vara nåt stort jäkla öga överst på ett torn; personlig hantering, så skall det vara.
Men det värsta av allt, och det som visar att Lindgren inte alls bara är en snäll sagotant, ja, det är bokens allra sista sidor. Där förstår man att hur hemsk riddar Kato än är, hur isande kölden än må vara i hans borg, så kan det ändå vara så att en värld utan honom kan vara hemskare än en med.
Lämna ett svar