I brist på annat rotade jag hemhemma fram vad verk av Astrid Lindgrens penna där funnes, vilket visade sig vara en hel del. Märkligt nog var det dock ingen av hennes böcker jag har minnen av att ha läst som återfanns, även om jag naturligtvis måste ha fått läst för mig ur vissa av dem. Filmerna, inspelade på VHS, vet jag att jag sett tills ögonen blev fyrkantiga, visst, men av läsning har jag inget minne. Hur som haver, nu är de lästa, och någon sorts kommentarer skall de bestås med: recensera såpass sönderälskade böcker är svårt. Således kommer det den närmsta tiden här handla mycket om Lindgrens verk, även om jag skall försöka sticka in annat emellan också.
Nåväl, först ut är passande nog Pippi Långstrump, världens mest älskvärda anarkist, som medelst armstyrka, lekfullhet och upp-och-nervänd logik driver alla vuxna i sin omgivning till vansinne: poliser leker hon kull med, inbrottstjuvar dansar hon schottis med och skolfröknar får hon att ge upp allt hopp. Ljuger gör hon så tungan borde bli svart i mun, och inte uppför hon sig när hon skall på kaffebjudning. Ibland är det pajaserier för deras egen skull, men ibland verkar ifrågasättandet berättigat: är det verkligen en god idé att sätta Pippi på barnhem när hon verkar klara sig så bra själv?
Fast samtidigt finns ju sorgen där, under alltsammans: än så länge vet vi ju inte att Pippi faktiskt talar sanning när hon pratar om sin fader negerkungen, och även om hon verkligen lever oftast lever upp till orden om att den som är mycket stark också måste vara mycket snäll så kan man inte se om hon har andra vänner än Tommy och Annika, eller om dessa i sin tur har andra vänner – fast med en vän som Pippi …
I vilket fall är den fortfarande rolig nog att få en att skratta, och smart nog att få en att undra över hur världen är skapt, och förtjänar väl sin plats som den främsta exponenten för den högklassiga svenska barnboken.
Lämna ett svar