Carina Burmans andra bok om Euthanasia Bondeson, romanförfattare och detektiv på lediga stunder, Vit som marmor, är tack och lov bättre än den första: här finns åtminstone ett vettigt skäl till att kretsen misstänkta till brotten – stölden av en antik marmorstaty från en utgrävning mitt i Rom och mordet på en ung, vacker jesuit som dumpades på samma plats – är begränsad (att den inkluderar en massa halvkända svenska konstnärer som vid tidpunkten bodde i staden är pikant, men det görs inte speciellt mycket med dem).
Å andra sidan är de motiv som huvuddelen av de misstänkta möjligen tillskrivs närmast löjliga – lutheransk nit och avsky för antiken är ett par av de som luftas – och när de väl lyckas lista ut mördaren (långt efter att den uppmärksamme läsaren noterat de små ledtrådar som placerats ut med vad författaren hoppas är diskretion) så är det ett jäkla velande innan de tvingas göra något åt saken. Vid de laget har man nästan börjat tro och hoppas på en oväntad vändning, men nej: allt är nästan precis som man förstod i kapitlet innan. Att huvudpersonen dessutom på det mest oklädsamma sätt skrutit med hur smart hon är fungerar snarast som lök på laxen.
De poänger som finns med läsning är återigen miljön: Rom, ett Rom för halvtannat sekel sedan men inte så annorlunda mot idag. Det, och så skildringen av en arkeologi som idag skulle ses som förstörelse, som bryr sig om vackra statyer och mosaiker men inte stort mer, och föremål som idag skulle ses som fina fynd kastas på sophögen. Det är inte någon god deckare, men det är en hyfsad historisk roman.
Lämna ett svar