Jag tror inte jag kan hålla mig: scenen i Dorothy Sayers Strong Poison där Lord Peter Wimsey första gången möter – och friar till – Harriet Vane är det roligaste jag läst på mycket, mycket länge. Hon sitter alltså i arresten, har just genomlevt en längre rättegång på de anklagades bänk, och väntar nu på att rättegången skall tas om efter att juryn inte kunnat komma överens. In vandrar så Lord Peter, lite småfånig men väldigt charmerande, och, efter att först ha frågat om den mördade – Harriets före dette – och om hon var upprörd på grund av hans död så kommer ett påstående om att han skulle vilja gifta sig med henne när det hela är över och han har fått ut henne – fast hans utseende är väl förresten inte frånstötande; hon påminns inte om vita sniglar eller får gåshud?
Nåväl, detta är inte enda sådana episoden. Detta är på det hela taget mer än roman om Lord Peter med vänner än en riktig deckare: läsaren kan snart lista ut vem och på ett ungefär varför, även om styckena där fröken Climpson med kollegor snokar runt är väl så viktiga för att verkligen skaffa fram bevisen, så man får energi över till att bry sig om Peter och Harriet, och Parker och Lady Mary, och andra i närheten (det är lite som Sayers helt plötsligt kommit på att hon har en hel radda gestalter som kan få återkomma), och detta är minst lika roligt.
Jag vet inte riktigt vilken form framtida böcker kommer att ha: Sayers kan när hon vill få till riktigt bra deckare, eller halvdana deckare med trevliga scener ur Peter Wimseys liv, och jag finner att jag hoppas att den senare vara skall överväga, även om en kombination vore ännu bättre.
