Första delen av Dorothy Sayers serie om lord Peter Wimsey, Whose body?, lovar gott men inte mycket mer: mysterierna är bra, men inte så svåra att lista ut om man har ögonen med sig och kan hitta gemensamma nämnare – ty det är tvenne trådar som vår huvudperson – yngre son, bibliofil och brottskonnässör –, får att nysta i: dels hur en man iförd endast gyllene binokel hamnat i badkaret hos en oföraglig arkitekt (ifärd med att hjälpa renovera en kyrka nära detektivens dyra moders bostad), dels var den rike finansmannen Reuben Levi kan ha blivit av – han kom hem en dag, klädde av sig och lade sig att sova för att därefter försvinna spårlöst.
Som sagt, inte helt svårlöst, men förtjusande på andra sätt: hela uppsättningen figurer: den estetiskt lagde detektiven, hans trogne, orubblige men inte alltid fullt reverente Bunter, detektivens moder, som tycks omöjlig att bringa ur fattningen. Det diskuteras Dante-inkunabler, citeras poesi, dricks dyrsprit, och hjälps gamla döva tanter. En bild av den brittiska aristokratins sista sommar, i grunden positivt men inte lismande skildrad. Och så en massa kommentarer om dumheter hos detektivromaner, en indisk överste i en liten, liten roll (man kan inte ha en ordentlig brittisk pusseldeckare utan en indisk officer), och en massa annat trevligt.
Inte den bästa deckare jag läst, men bra nog för att vilja fortsätta lära känna lord Peter med familj.
Lämna ett svar