Den andra högen om fyra häften från Frans G. Bengtsson-sällskapet visade sig vara betydligt trevligare än den första: här slipper man i stort sett helt återberättande av texter som de flesta mottagare torde njuta mer av i original och som inte ens fått lite hjälpsam extrabelysning.
Ett återgivande som det dock faktiskt finns poänger i finner man i häftet Fotnoter och horisonter: Bengtssons anmärkningar i egenskap av översättare av Eric Linklater kan vara lite väl svårfunna även för entusiasten, men är nog så roliga att läsa om (i alla fall vad gäller Poeten på Pelikanen är de kanske rentav bokens höjdpunkt). I samma häfte finns också en text som säger sig handla om hans »horisonter«, ett nebulöst ord som dock tydligen skall förstås som hans syn på författande. Inget revolutionerande, men läsligt.
I Livsledsagaren, gentlemannen, berättaren låter först professor Ann-Sofie Ohlander läsaren ta del av hennes förhållande till författaren, hur hon läste honom i barnaåren och ibland använde hans text om Jehu som varning inför det alltför urvattnade uttrycket. Sedan gör Torsten Ehrlow en genomgång av Bengtssons kvinnoporträtt för att se om den avsky inför kvinnosynen som ges uttryck i »Ballad om franske kungens spelmän« bara är rollens eller om författaren månne delar den (och se! han visar sig inte göra det). Slutligen så har Sune Jakobsson en text om eventuella tidiga yttryck för sådant som senare skulle bli en del av Röde Orm, med genomgångar av poesi och brev till Tristan, skäligen ofarlig materia.
Lustgården, Karl XII och ett besök hos Frans G. Bengtsson består till hälften av ett kapitel menat för Den lustgård som jag minns, men som senare förkastades som helhet. Andra hälften utgörs av en text där en lärare Kurt Cederholm gör ett besök i Ribbingsholm tillsammans med ett par kollegor och av författaren serveras drinkar, historier samt fixa idéer, samt en jämförelse mellan Bengtssons och Ernst Brunners Karl XII-skildringar, idag troligen ansedda som ungefär lika användbara för akademiska studier. Inte min musik.
Slutligen så finner man i I Össjö och Lakedaimon häftenas minst intressanta bidrag, där Anders Ollfors går igenom Bengtssons produktion på jakt efter material som rör grekisk och romersk antik, vilket visar sig låta göras utan att något allra minsta omnämnande behöver förbigås. Man finner även en annars oomtryckt dikt kallad »Höstheden«; av namnet kan man sluta sig till ungefär vad den går ut på. Slutligen berättar Eva Thorén om barndomsminnen av »Farbror Franske«, som han kallades när han var deras granne i Skåne, innan han hittat hustru och egentligen fått ordning på ekonomi:en trevlig text som lämpar sig som avrundning.
Lämna ett svar