Ibland kan det kännas tråkigt att svenskan är ett så obetydligt språk; till skillnad från de verkliga kulturspråken så finns det ingen garanti för att verk ur världslitteraturen skall finnas tillgängliga i översättning: man är utlämnad till vad förlagen för tillfället valt att satsa på och vad som kan grävas fram på antikvariat. Å andra sidan finns det även glädjeämnen: är man bara någorlunda språkbegåvad så har man åtminstone tillgång till sagda litteratur på engelska eller annat skolspråk, samtidigt som man har en inhemsk litteratur att falla tillbaka på, och dessutom verk skrivna på grannspråk. Och oavsett vad som i övrigt finns tillgängligt så vore det synnerligen en förlust att missta Frans G Bengtssons essäer. Här är det Silversköldarna som skall behandlas, och anledningen därtill är enkel: bland övrigt material finns i den essän om Froissart, 1300-talets store krönikör. Barbara Tuchmans A Distant Mirror hade gett mig en visserligen från Doktor Dryasdusts – för att låna en tankefigur som spelar stor roll i en helt annan av essäerna, den om Carlyles historieskrivning – sövande metoder i stort sett förskonad version, men likväl en som ändå var skriven som historiebok och inte därför inte kunde stanna vid att plocka russinen ur en i detta fallet vad det verkar ovanligt välspäckad kaka.
Hursomhaver, Silversköldarna är en något framtung samling. Inga direkta fel vidlåter de inledande essäerna, som i tur och ordning behandlar Alexander den stores elitförband – de som gett namn åt hela verket –, indisk historia – som är ovanligt rörig och väl ämnad att illustrera tesen om all värdslig makts fåfänga –, sagde Froissart samt Ulysses S. Grant – samlingens exempel på den Bengtssonska svagheten för amerikanska inbördeskriget –, men de är alla långa, och skulle mått bra av några snabbare mellanspel för att pigga upp läsningen. Essän om Grant är dock speciellt intressant för den klarsyn som kommer fram i synen på kriget: Bengtsson står visserligen på sydstaternas sida, då han uppfattar deras vilja att utträda ur unionen som helt legitim, slaveriets avskaffande är något som senare kommit till för att ge moralisk resning åt nordsidan, en gest vars tomhet sammanfattas som att
[…]negrerna [hade] aldrig i främsta rummet varit vare sig »slavar« eller »fria«, utan i främsta och avgörande rummet varit vad de måste förbliva, nämligen just negrer, den konstant som en gång för alla bestämmer deras ekvation.
Den som vill kan ju läsa detta som ett uttryck för samma syn som kommer till uttryck i den Bengtssonska produktionens mest olyckliga alster, essän om ambassadören, författaren och, framför allt, rasteoretikern Gobineau, som bestås med ett överväldigande positivt omdöme; det är sant att jag ett tag också hade en sådan läsart, men förutom att det som en följd av att ordet »neger« blivit nästan obrukbart utan vidföljande citattecken så hade något liknande troligen kunnat uttryckas av en skribent av det cyniskare slaget än idag: oavsett att det naturligtvis i en abstrakt mening är bättre att vara slav än att vara fri så var inte skillnaden så stor som man skulle vilja att den var.
Kanske inte om just enskilda ords lämplighet men åtminstone andra ingripanden i språket har Bengtsson en del att säga: han ondgör sig över herrar pedagogers klåfingriga försök att förenkla stavningen, över bibelkommissionens översättning av Jehu framfart, över en välvilligt menlös översättning av sagan om Egil Skallagrimsson: sällan är han så frejdig som i angreppen på allt vad stillöshet heter, säker i kunskapen om sin egen överlägsenhet på området. Essän om Egil är dessutom intressant på annat sätt: här kan man direkt se en del inslag som senare skulle hjälpa till att forma Röde Orm, som att dennes anlag för inbillningssjuka troligen är bildad på mönster av Grette Ásmundarsons mörkrädsla.
Förutom dessa finns det betraktelser över Vergilius, Andrées polarfärd, danska ballader, teoribildningar kring Hamlet, vikingarnas bedrifter och självbiografier från två svenska 1800-talstjuvar – Lassemaja och Carl Fredrik Lilja –, allt högst utmärkta ting, förträffliga i sin art, omöjliga för andra skribenter att tävla med, men ändå lite av standardprodukter: alls inget att förakta, med utmärkt stilistik – all världens teaterfigurer manas på fantastisk manér fram i essän om Halmet –, men de ger ändå en känsla av att de kommit till något av en slump. Så egentligen också med slutkapitlet om kärleksbrev, men detta får en helt egen ton när medvetandet om samtiden tränger på: denna utmärkta genre ligger nu på sotbädden, oförmögen att komma riktigt till sin rätt i en tid när de flesta brev skickas elektroniskt, och även om det även tidigare var osannolikt så är det nu i det närmaste helt otänkbart att Abelards och Heloises alster någonsin skall överträffas.
Silversköldarna kommer alltid vara en befläckad produkt; essän om Gobineau är ett fullt märke på vad som annars skulle ha kunnat vara något i stånd att mäta sig med De långhåriga merovingerna. Allt det övriga ringer dock klart, och den glädje som bereds en av formuleringskonsten och kunskapen skymmer i någon mån denna fläck.
Read Full Post »
