Sverige är resultatet av en bolagssammanslagning mellar götar och svear, där götarnas moderna kunskaper i statsmannaskap blandades med svearnas etablerade varumärke. Alla svear tyckte inte detta var en jättebra idé, och därför fick företagsledningen ägna sig åt att tysta motsträviga chefer med sikte på vd-posten.
Ungefär så kan man sammanfatta den bärande idén i Henrik och Fredrik Lindströms Svitjods undergång. De hävdar att Sverige skapades genom att det gamla Svitjod – det där som kungarna i de gamla sagorna skall ha regerat över – ersattes med ett Svearike, som dock tog över en del av det äldre rikets yttre kännetecken, men som sköttes på ett radikalt annorlunda sätt. För att illustrera denna tes används tämligen genomgående en metafor grundad i företagsvärlden. Jag anser förvisso att det mesta av postmodernismen är en ursäkt för folk som inte orkar försöka göra något på egen hand, men det är inte utan att man börjar tro på det där med att samhället formar tänkandet när man ser ett sådant påstående.
I vilket fall, den analogin tycks i vissa fall inte helt dålig, och den skulle man kunnas tänka finna hos även mer etablerade historiker – till skillnad från benägenheten att ta ovannämnda sagor på allvar. Man utgår till exempel från att gamle Jordanes är en pålitlig källa, liksom de gamla helgonlegenderna, liksom att Snorres Torgny lagman var en verklig figur. Samtidigt är det extremt populariserat på gränsen till flamsighet, underubrikerna är många och märkliga, och tvärsäkerheten ibland lite väl stor: de utgår från den teori de förfäktar som gällande sanning och tolkar skeenden i ljuset av den i stället för att dessa blir argument för att teorin stämmer.
Mer positivit är dock att boken innehåller en hel del små udda detaljer som man normalt inte finner i historieböcker, främst i fråga om språklig utveckling och därför förmodligen från Fredriks penna. I vilket fall har jag svårt att riktigt rekommendera det här; det finns verk som förefaller mer vederhäftiga, och språket gör att jag inte riktigt trivs i sällskapet: Fredrik Lindström kan vara både underhållande och lärorik samtidigt, men här känns det som bröderna inte riktigt hittat balansen. Synd på så fina uppslag.
Lämna ett svar