Det är påfallande svårt att recensera en bok man redan läst ett par gånger. Man vet vad man förväntar sig, de aha-upplevelser man kan få vid en andra eller tredje läsning har klingat av, och snart sagt det enda man kan hoppas på är att man själv har vidgat sina vyer (inte i en vortex, dock), och kan uppskatta fler saker. Det har, såvitt jag minns, gått fem år sedan jag senast läste Liftarens guide till galaxen. Under dessa tycks inte mina referensramar visavi detta verk ändrats det minsta; de fyra första böckerna var fortfarande roliga, den femte kändes fortfarande som ett onödigt påhäng (inte minst för att den fjärde bokens slut är både öppet och lyckligt, och dessutom är Marvin med).
Den främsta skillnaden var nog faktiskt hur fruktansvärt tydligt de undermåliga partierna i översättningen framgick. Jag förstår faktiskt inte riktigt hur översättaren själv lyckats tro på att en agent från CIA i en vattentäkt skulle lyckas få folk att se stora, fula, gula rymdskepp hänga i luften på ungefär samma sätt tegelstenar inte gör, men det måste han uppenbarligen gjort. Synd, för när någon leker så mycket med språket som Adams så önskar man ju att översättaren skall vara i stånd att hänga med i svängarna.
Nä i brist på fräscha infallsvinklar får tidigare omdöme kvarstå: i stort sett jätterolig.
