För nöjes skull

Att Arn-filmen skulle få »biopublikens pris« på guldbaggegalan förvånade knappast någon (speciellt inte som den hade en hord skaraborgare bakom sig), men nog kunde man hoppas på lite bättre? Böckerna är väl ganska typiska för Guillou: Arn är kan allt, gör allt rätt (förutom det där att ligga med Katarina då; fullt så odräglig som i filmen är han inte), men eftersom han nu bara är en ursäkt för Guillou att skriva om klosterliv, hur det gick till på ting och att saracener också var människor så gjorde det nu inte så mycket. Att allt detta knappast går att knöka in i en film är inte att förvånas över, men varför försökte man? När man väl dödat de två första timmarna så hinner man inte bygga upp den spänning som krävs för att en stor stridsscen skall vara meningsfull (jaha, saracenerna vill ha Jerusalem. Varför skall jag engagera mig i det?). Att skådespeleriet ibland var sällsynt svagt är då bara sista spiken i kistan; där Guillou faktiskt klarade att skildra människor för vilka Gud faktiskt är en figur att ta på djupaste allvar blev det i filmen bara pekoral. Det är synd att man inte klarade att förvalta sitt pund bättre än så, för ambitionen tycks det ju inte ha varit något fel på.