Förtig hans ätt, nämn ej hans stam,
Välv ej på den hans brott;
Må ingen rodna för hans skam,
Den drabbe honom blott.
Den, som förrått sitt land, han har
Ej ätt, ej stam, ej son, ej far.
Detta är den femtonde versen ur Johan Ludvig Runebergs Sveaborg, som behandlar skammen av detta Nordens Gibraltars fall, och den del däri som Carl Olof Cronstedt bar. I enlighet med den första raden nämns ej heller hans namn i dikten, men liksom i fallet Herostratos gjorde detta påbud föga nytta. Här följer den sextonde, och något senare kommer den sjuttonde och avslutande:
Nämn honom blott den falska arm,
Man ställt till Finlands stöd,
Nämn honom blygd och hån och harm
Och skuld och straff och död.
Det är blott så, han kallas bör,
Det är att skona den som hör.
Cronstedt ledde alltså försvaret av Sveaborg, vilket var av yttersta vikt för den svenska stridplanen, som gick ut på att dra sig tillbaka och invänta förstärkningar från andra sidan bottniska viken; 7 000 man och goda förråd fanns i Sveaborg, men genom propaganda från rysk sida och defaitism på den svenska övertygas Cronstedt att hans position är ohållbar, och avtalar om ärofull reträtt om inte förstärkningar anländer inom en månad. Eftersom nyheten om ett sådant behov inte når fram i tid ges fästningen upp, och Cronstedt går över i rysk tjänst.
Tag allt vad mörker finns i grav,
Och allt vad kval i liv,
Och bilda dig ett namn därav
Och det åt honom giv;
Det skall dock väcka mindre sorg
Än det, han bar på Sveaborg.
Förrädare anses alltså vara det värsta avskum som finnes; det är inte en slump att Dante placerat dem längst ned i helvetet eller att Runeberg vägrar sätta Cronstedts namn i pränt. Det är således ingen liten anklagelse som kastas på Christer Somes axlar i Kurt Lundgrens Kalmar slotts förrädare, som förärades en understreckare i gårdagens Svenska Dagblad, och tar sin grund i en forskargärning som verkar vara förtjänt av ett bättre öde än att publiceras i egen regi, vad det verkar utan hjälp av redaktör och korrekturläsare.
Herr Some var i vilket fall befälhavare på Kalmar slott under det krig som fått sitt namn av just detta slott, vilket det troligen inte skulle ha gjort om inte Some kapitulerat. Efter diverse brännande och härjande från båda sidor resulterade kriget i freden i Knäred, och Sverige nödgades betala Älvsborgs andra lösen. Somes gärning verkar ha varit än svartare än Cronstedts, ty där dennes agerande även kan diskuteras i termer av huruvida han bedömde situationen korrekt eller ej, verkar frågan i fallet Some handla enbart om skuld: antingen var Somes situation så utsatt att kapitulation var det enda tänkbara, eller så var den inte det och han begick med berått mod förräderi. Enligt den anmälda boken var det helt klart fråga om det senare.
