Efter den senaste tidens debatt om islam och kristendom, var det riktigt skönt att i gårdagens Vad är en människa? få sig en mer sansad diskussion om vad religion är, långt från all upprördhet. Kan ses på SVT:s hemsida i ytterligare 4 veckor.
För den som ändå vill ge sig in i debatten rekommenderas ett inlägg i denna i DN, som lyckas förena tron på det öppna samhället med kritik av några av de värsta avarterna av bokstavstro. I Aftenposten finns ett inlägg i den norska debatten som hävdar att det finns en sekulärfundamentalism, som med intolerans värdig 1600-talets ortodoxa Sverige anser att religösa måste helt släppa sin tro för att bli medlemmar i det norska samfundet (utifrån vissa personer jag stött på kan jag bara hålla med om att sekulärfundamentalister existerar. Dessa har dock snarast framstått som ganska marginella figurer). Debatten förefaller ganska livlig (här är vad som förefaller vara det senaste inlägget, med länkar till flera andra), och frågan är intressant: när skall ett samhälles värderingar få påtvingas en speciell grupp? Är det rätt att tvinga ett religiöst samfund att tillåta t.ex. kvinnliga präster? Hur långt sträcker sig egentligen religionsfriheten?
En som inte tycks ge mycket för den är religionsfilsofen Erica Appelros, som i en debattartikel i Forskning och Framsteg hävdar att eftersom religiösa människor uppfostrats till ett tänkesätt som inte medger annat än att kvinnor är underställda männen, så kan vi bortse från dessas åsikter. Tyvärr dröjer sig en gnagande känsla av att detta argument likaväl skulle kunna riktas åt andra hållet kvar: om man hävdar att kvinnornas framtida salighet bygger på deras underkastelse, så kan man ju säga att eftersom sekulära människor uppfostrats till att inte tro, så kan de aldrig förstå hur viktigt det är med denna underkastelse och att man för deras eget bästa och man kan omvända dem, med svärd om så krävs, fast i sin förvissning om att man gör det rätta.
