Igår blev världen en stat rikare. USA verkar redan ha erkänt det fria Kosovo, och flera stora EU-länder följer troligen snart. För Sveriges del kan det dröja ett par veckor. Det är något av en ödets ironi att denna den troligen sista av separationerna av Jugoslaviens delar, den som tycks bli en av de oblodigare (även om KFOR varit där i flera år och hållit lugn) troligen är den som troligen serberna skulle haft svårast att acceptera. Mitt i Kosovo, på Trastfältet (Kosovo polje på serbiska. Ironierna duggar tätt på Balkan), stod nämligen det slag som serberna betraktar som sin nations födelse, och som svårligen kan förbigås om man vill förstå varför situationen i det forna Jugoslavien utvecklades som den gjorde. I detta slag stupade både den dåvarande serbiske fursten Lazar Hrebeljanović (han var ingift i tsarfamiljen men antog inte själv denna titel) och den osmanske sultanen Murad I. Osmanerna vann endast en pyrrhusseger och var tvugna att dra sig tillbaka, men slaget innebar att det självständiga Serbiens tid var utmätt.
Serberna har besjungit denna sin förlust, då de intalt sig själva att den i själva verket var en sorts seger. Sådant beteende är nu inget att förvånas över, det förekommer på många håll. På svenska är troligen det bästa exemplet Fänrik Ståls sägner, i vilka de finländska och svenska trupperna begår så många vackra dåd att man nästan undrar varför inte Sankt Petersburg föll istället för Sveaborg.
Det är således knappast en tillfällighet att just Runeberg översatt en sång som handlar om slaget vid Trastfältet. Här följer ett utdrag, där en kämpe återvänder till sin härskarinna med den ena handen i den andre och berättar om förlusten:
Där han stupade, den höge Tsaren –
Många kastspjut ligga där i spillror,
Turkiska och Serviska i blandning;
Serviska de flesta dock äro,
Slängda alla, alla att beskydda
Vår behärskare, den höge Tsaren
