I år är det 60 år sedan den första boken om Ture Sventon kom ut. Förra tisdagen (”temmeldagen”) uppmärksammades detta faktum i både DN och SvD, vilket föranledde mig att återknyta bekantskapen med denne utmärkte privatdetektiv, som kallas till de mest skilda hörn av världen för att reda upp brott från det närmast banala (stora silverpokaler och cirkushästar) till det grandiosa (försvunna franska slott, förvisso av det mindre formatet), vilka utan undantag förövats av mannen i det välpressade cheviotbyxorna och smala italienska skorna, Ville Vessla (ständigt denna Vessla). Sventon (eller Svensson – detektiven läspar som bekant. Fast för att läspa så mycket läspar han ovanligt lite: praktiskt taget endast när han uttalar sitt eget namn, ”temlor”, ”pitoler” och ”Rota”) lyckas, med gott bistånd av den österländskt artige och smidige herr Omar och sina unga vänner, alltid fånga denna vessla, en bedrift han är ensam om.
Det är få barnböcker förunnat att kunna läsas med bibehållen eller till och med ökad behållning även efter det att man lämnat den ålder de ursprungligen var ämnade för, men med dessa förhåller det på detta trevliga sätt. Till icke ringa del beror det på det underfundiga språkbruket – upprepningarna, det fantastiska ställandet av motsatser mot varandra, de överdrivna generaliseringarna (”Man hörde bara de spridda ljud, som alltid uppstår, när en juvelerarfamilj äter äppelpaj med vaniljsås”) – som allt som oftast framkallar små skratt (och vilja att apa efter. Jag tror inte det finns någon annan författare jag medvetet parafraserar så mycket som den gode Åke Holmberg). På samma sätt bygger även berättelserna i hög grad på stereotyper, utan att det blir det minsta tråkigt. För den intresserade kan man dessutom leta efter de små referenser som finns till Sherlock Holmes, lika omärkliga som en arabisk bugning när utföraren iförd tomtemask inte kan göra en djupare sådan utan att röja sin förklädnad (även om det stycke där Sventon studerar en hatt snarare har sin parallell i Den blå karbunkeln än i De fyras tecken, vilken nämns i förra veckans SvD-artikel). På det hela taget torde det finnas få, om ens någon, roligare privatdetektiv att spendera lite tid med.
