För ett par dagar sedan fanns i DN en betraktelse över hur biografier över tyranner tycks vara en vogue just nu. Jag är skeptisk. Biografier är inte direkt en ny genre (redan de gamla grekerna skrev dem, och i dag utgår vi ifrån dessas vedermödor), och härskare med stora anspråk brukar vara de för vilka man kan hitta bäst källor. Vågen av biografier är i vilket fall knappast begränsad till just denna vår; förra året kom en över Gustav II Adolf, liksom Peter Englunds över drottning Kristina (även om just den har ett ovanligt litet format), för att inte tala om Lars-Olof Larssons nu sex år gamla augustprisvinnare Gustav Vasa – Landsfader eller tyrann?
En något udda variant i genren berättas det om under SvD:s streck igår: Marcus Aurelius biografi
– på tyska, inte desto mindre. För de flesta är kanske denne filosofkejsare främst bekant som elakingen Commodus fader i Gladiator, men han är intressant även på andra sätt, inte minst för det där med filosofin, som sannerligen gör honom till en något udda fågel i samlingen världshärskare. Hans liv kommer knappast bli föremål för den typ av romaniserade biografier som till exempel Julius Caesar och Djingis Khan utrustats med på sistone – sådana tarvar en typ av mer heroiska handlingmänniskor, inte personer som drivs av »nervös perfektionism«, eller åtminstone den typ av rumlande figurer som möjligen kan bistå med filosofi sprungen ur stundens inlevelse.
Dessutom finns ju alltid biografens eget Messinasund:antingen blir man så fäst vid »sin« gubbe att man förstorar upp det goda och förmisnkar det goda, eller så blir man överdrivet negativ. De flesta levnadstecknare som använder romanen som form hamnar av naturliga skäl i den första fällan (med vissa undantag…), vilket naturligtvis beror på att romanen är en helt igenom olämplig form om källäget är någotsånär gott. Som Peter Englund visligen kommenterat hamnar man direkt i problem: en roman är per definition inte en berättelse om något som hänt, bara vad som kunnat hända. Och vill man skriva om sådant får man antingen vara tydlig med att man inte skriver äkta historia, eller hålla sig till den förbannade sanningen.
Lämna ett svar