G. K. Chestertons Fader Brown är en kortväxt, rund liten präst, som tycks ha lika stor förmåga att trilla ner mitt i brottsutredningar som att föra dem till ett gott slut. Förutom sin skarpsinnighet äger han en lika bergfast tro, som det är tydligt att författaren hyser djupt sympati för. Skurkarna är inte sällan ateister eller hedningar, och när de senare grupperna inte får dra på sig skurkens cape är det istället narrens kåpa som gäller, då de får se sina fina teorier skjutna i sank av den försiktige prästen.
Själva historierna är också en smula knepiga; själva mysteriet får ofta anstå en bit in i novellerna, och upplösningarna är inte alltid helt renhåriga då de ibland bygger på saker som bara Brown sett, eller också dyker mördaren upp först sent i berättelsen. Sånt gör att i alla fall jag lätt förlorar intresset, för anledningen till att jag läser detektivhistorier är inte för att få reda på hur dyrt det har blivit med tjänstefolk (Christie) eller varför katolicismen är trevlig (Chesterton), utan för att jag vill ha något att fundera på, något att tävla med detektiven om. Här lyckades jag bara en gång, och det för att författaren lade en av de viktiga ingredienserna i brottet i dagen på ett ganska klumpigt sätt. Nä, även om den inte var helt oangenäm är bekantskapen med fader Brown nog en jag inte tänker fördjupa den närmaste framtiden.
