I gårdagens DN fanns en artikel signerad »Olof Palme«. Detta var inte verket av någon släkting till statsministern, och ej heller hade denne stigit upp ur graven för att publicera sig. Istället var det fråga om ett radiotal från 1965, där han talade om invandringen och tog avstånd mot allt vad främlingsfientlighet heter på ett sätt som förhoppningsvis gjort honom immun mot sverigedemokraternas försök att lägga beslag på alla folkkära personer ur historien (månne för att de inte kan finna det bland nu levande, populära personer?). För att själv höra Palme framföra det krävs en viss arbetsinsats, men på youtube finns ett utdrag tonsatt av Latin Kings:
Artikeln var naturligtvis införd med anledningen av nationaldagen. Anledningen till att den firas just idag är väl egentligen knappast sämre än någon annan: Kalmarunionens upplösande genom Gustav Vasas tillträde som svensk kung (fast Karl Knutsson hade redan intagit denna post, utan att detta helt klarat att ta kål på denna konstruktion), samt regeringsformerna av 1809 och 1974. Med tanke på att norrmännen klarar sig med enbart det senare, och finländarna med enbart det förra, så borde det sålunda vara skäl nog att fira, även om bortskämda svenskar som inte behövt oroa sig för endera.
Nåväl, när nu DN inför idag har uppmärksammat en artikel av en politiker, som med lätt möda kan kopplas till just idag, så får man väl bjuda igen. För exakt fyrtio år sedan drabbades nämligen USA av det andra mord som skakade detta land och bidrog till att göra 1968 till de krossade drömmarnas år. Sirhan Sirhan hade förvisso avlossat sina tre skott den femte, men det var först den sjätte som Robert Kennedys hjärta slutligen stannade, och ännu ett kapitel i Kennedy-klanens tragedi hade avslutats. Den femte april samma år, dagen efter att Marthin Luther King Jr hade mördats, hade »Bobby« framfört ett tal som på intet vis står Palmes efter:
