Av alla stormakttidens monarker torde Karl X Gustav vara som idag svårast kan fördras. Man kan med framgång måla ut Gustav II Adolf som en idealist som slogs för den protestantiska saken, samtidigt som han visade upp en tolerans som snabbt försvann när kriget fortskred – eller kanske snarare blev ett meningslöst begrepp när man plundrade vad man hade för händer. Kristinas avfall till katolicismen ses idag med betydligt blidare ögon, och även om hon sannerligen inte var någon fredsduva så var hon också den enda monark som inte blev involverad i något nytt stort krig. Karl XI:s tid vid makten skulle idag kunna utgöra basen för något som kanske skulle likna en ny positiv myt om stormaktstiden, om det inte vore för det där besvärande enväldet, och Karl XII har som bekant aldrig saknat apolegeter. Det är också hans gärning som mest påminner om farfaderns: samma stora, nej, enorma, medgångar som till viss del drar blicken från de uppoffringar som skedde, samma slutliga misslyckande, samma vägran att till slut inse faktum, samma hänsynslösa övernyttjande av de resurser som den effektiva byråkratin kunde skrapa fram.
Det finns dock några saker som skiljer de båda åt: Karl XII startade själv inga krig, och han tycks själv inte varit ute efter att jaga äran enbart för ärans egen skull. Båda dessa lyten fick Karl X Gustav att ge sig in i de mest häpnadsväckande projekt, med inledande framgångar vars motstycken man får leta efter. Och trots – möjligen tack vare – hans närmast patologiska spelmani, som fick honom att allt som oftast sätta allt på ett kort, så är han den ende av krigarkungarna vars erövringar har blivit beständiga.
Om honom, och hans samtid, handlar Peter Englunds Den oövervinnerlige. Liksom i Ofredsår skildras förutom den vanliga Stora historien, med dess marscher, erövringar, fältslag, traktat och kolonisationer, även den lilla historien, läkekonst, religösa svärmerier, spritens intåg med mer. Dock får den lilla historien inte lika stort utrymme som i den första delen, möjligen för att Karl X Gustavs krig är än mer komplext att skildra än det trettioåriga, där man trots allt bara har en enda, förvisso groteskt förväxt, men ändock någorlunda enhetlig, scen att följa. Här utkämpar dock svenska trupper strider i Finland, i Livland, i Kurland, i Ostpreussen, i Polen, i Pommern, i Danmark, i Sverige, och i Norge (förvisso aldrig samtidigt, men ännu en av likheterna med Karl XII är att det är fråga om ett krig som utspelas runt nästan hela Östersjön, inklusive stater som bara gränsar till stater som gränsar till detta hav). Orsaken till detta framställs ytterst som en enda: Karl Gustavs längtan till krig. Denna längtan fick honom att överfalla vadhelst såg någorlunda svagt och försvarslöst ut intill dess att Sverige var nästan lika försvagat som de länder det anfallt, vilket revanschlystna grannar såg och nästan lyckades utnyttja.
Även om Englund är skicklig i att berätta om dessa stora skeenden, så gör den berömvärda viljan att ha med all denna cyniska oppurtunism dock att boken blir rank; den är helt enkelt lite för ensidigt martialisk.
