Om man skall välja en enda författare att representera Norden, ja, då får man svårt att argumentera för någon annan än Snorre. Han står som den främsta representanten för en helt unik samling verk, som förvisso idag har förlorat mycket av sin direkta kraft men som i omstöpta varianter är högst levande. Förvisso är han inte speciellt märkvärdig som skald betraktad, men som presentatör av äldre stycken står han sig väl. Han hade förvisso turen – eller kanske snarare förmånen – att vara född tidigt nog att de gamla traditionerna var levande, och såpass sent att de var på utdöende, samtidigt som han var klarsynt nog att inse detta och försöka hindra det. I detta misslyckades han, men i själva försöket blev han odödlig.
Snorres Edda är således ett försök att förklara den vikingatida dikttraditionen, som var rik på komplikationer av ett slag dagens poeter förmodligen är rätt nöjda att slippa ifrån. De fornnordiska versformerna byggde som bekant främst på allitterationer och assonanser (ljudlikheter i början respektive mitt i ord), smatidigt som de kände till det vi idag menar med rim; vissa överdängare försökte tydligen sig på vers som använde alla dessa former. För att något sådant skulle vara möjligt var man naturligtvis tvungen att använda olika förenklande knep: för det första så verkar det där med ordföljd inte ha varit lika rigoröst som idag, för det andra fanns det knep som ytterst är anledningen till att Snorre fortfarande läses: kenningen. Denna omständiga omskrivning tar förvisso tämligen ofta en form som när man väl förstått principen är tämligen genomskinlig: »sköldens elds svingares skydd« kondenseras bit för bit ner, via »svärdets svingares skydd« och »krigarens skydd«, tillbaka till »sköld«, men ibland dyker det upp något som kräver lite mer kunskaper, som »Frejas tårar« eller »Fafnersbädd«, och vet man då inte att Freja grät tårar av guld över den försvunne Od eller att draken som Sigurd sedermera dräpte vilade på en bädd av samma metall så står man där som ett fån. Detta ville Snorre hindra, och således återberättade han en hel del gamla myter; det mesta ingår väl nästan i en sorts allmän sagoskatt tillsammans med till exempel bröderna Grimms samling, med möjligt undantag av Völsungacykeln.
Även om dessa berättelser kanske är det främsta skälet för nöjesläsaren att plocka upp eddan, så är också delarna med poesin ganska talande, främst för vad som trycks på. Även om mytologiska gestalter dyker upp ibland, så är de oftast ett mellanled. Istället är det fråga om hyllande av två grupper: hövdingar och krigare , och därmed dyker även dessas attribut ofta upp: svärd, sköldar, guld (den egenskap som oftast dyker upp är frikostighet med denna vara), skepp och död (här finns de bekanta omskrivningarna med asätare). Dyker något annat upp är det väl möjligen skalderna själva. Kvinnor är överlag frånvarande (med ett par undantag; en av de roligare omskrivningarna är »glädjeberg«), såvida de inte är asynjor, valkyrior eller jättinnor. De gamla nordborna var således kanske inte de mest sympatiska personerna, men poesi kunde de skriva.
Jag är glad att äntligen möta en bloggare som har samma inställning till poesin som jag har. GIllar du bara poesin, eller skriver själv?
Jag har en egen poesi blogg, Det bevingade hjärtat, på zatomis.bloggsida.se. Är du intresserad så kan du kika förbi nån gång. Hej svejs.
Åh, jag har hittils bara vågat mig på att skriva sakprosa. Och kanske borde jag dessutom våga mig på mer poesi, men eftersom jag vill börja med lite äldre så är gäller det att ha lite tur vid antikvariatsbesök.