Något man ofta glömmer är att 1400-talet inte innebar att en, utan två stora kontinenter upptäcktes av européerna. Några årtionden innan Columbus hamnade någon helt annan stans än han var på väg hade man även upptäckt det subsahariska Afrika (tidigare hade luriga havsströmar omöjliggjort båtfärder söder om). Dess två upptäckter skulle under de följande århundradena skaka om och omforma dessa två kontinenter i grunden. Även om den vite mannen inte trängde sig speciellt långt in i Afrika (med undantag för i dess södra del), så fick hans uppdykande effekter som ringar på vattnet. Mot slutet av artonhundratalet var grunddragen i Amerikas politiska karta mer eller mindre färdigritade, men Afrika var fortfarande Terra Incognita. Större medicinska färdigheter var dock på väg att röja de hinder i form av sjukdomar som fortfarande spärrade vägen, även om de skulle fortsätta vara ett problem.
Vid denna tid blev en ung, ambitiös, intelligent och fullkomligt hänsynslös person kung i Belgien. Hans namn var Leopold II, och hans girighet efter makt och rikedom skulle snart i det närmaste fullständigt bryta ned det område som vattnades av den väldiga Kongofloden med sina många biflöden. Om honom, hans verk, hans underhuggare, och hans motståndare, handlar Adam Hochshilds Kung Leopolds vålnad. Genom att utnyttja Henry Morton Stanley – en man vars eftermäle har blivit »journalisten som fann dr. Livingstone«, istället för »galningen som sköt afrikaner och gjorde ett slavimperium som fick amerikanska södern att se ut som en lekstuga möjligt« – inhöstade nämligen Leopold för sin högst personliga räkning en enorm koloni, matchad endast bara av hans girghet efter mer. Detta gjorde han under sken av att vilja skydda afrikanerna från »arabiska slavhandlare«, men när ingen tittade byggde han själv upp en grym stat byggd på slavarbete och förakt för människoliv – när Leopolds soldater fick ut ammunition var de tvugna att visa upp en människohand för varje avfyrat skott, medett resultat som inte är alltför svårt att tänka sig. Män tvingades till tvångsarbete genom att försättas i slaveri, alternativt genom att deras familjer hölls gisslan. Misshagliga svarta piskades till döds. I ett mönster som tyvärr är alltför bekant gjorde ingen något, inte för att de var grymma monster, utan för att de inte trodde de gjorde något fel – det var ju bara lata afrikaner som behövde motiveras för att kunna bli lika hårt arbetande som en hederlig vit man.
De som först såg vad som hände och försökte göra något åt det var missionärer, dels för baptisterna (typiskt svarta amerikaner som hoppades kunna återvända till Afrika och den mönsterstat de trodde väntade) samt svenska protestanter (den katolska missionen var i Leopolds hand). Dessas röster visades ej vara starka nog, och riktig fart blev det först på motståndet då Edmund D. Morel, en brittisk tjänsteman vid ett rederi, noterade att trots att varor kom från Leopolds Kongo, så var det enda som skickades i motsatt riktning män och soldater. Han drog de korrekta slutsatserna av detta, och kom att ägna en stor del av sitt liv av att kämpa mot Leopolds skurkstat. Till slut lyckades han, bland annat med hjälp av den iriske diplomaten Roger Casement, vända opinionen mot Leopold så att han var tvungen att överlåta kolonin på Belgien.
Boken är i allmänhet mycket välskriven, och visar med all önskvärd tydlighet på det förskräckliga i slavsystemet, utan att vältra sig i skildringar av övervåld, samtidigt som det ges gott om utrymme för personporträtterande. Det görs genomgående framblickar mot andra företeelser under nittonhundratalet som hjälper till att förstärka intrycket. Mörkrets hjärta diskuteras självklart, varvid författaren beklagar sig över att man tycks missa att det är en bok om Kongo och isället förlägger filmatiseringar till till exempel Vietnam, en invändning jag tycker liknar den naivitet som han anklagar Morel för: tron att Kongo var något unikt. Mörkrets hjärta vore en inte hälften så stor roman om den inte hade låtit sig förflyttas till Vietnam, på samma sätt som Romeo och Julia kunnat placeras i andra miljöer än Verona.
En annan liten anmärkning är när offren skall summeras, så påstås det att Leopolds övergrepp ledde till tio miljoner döda, genom direkta övergrepp, umbäranden i samband med tvångsarbete, nytillkomna sjukdomar och minskad nativitet. Förvisso är en halvering av befolkningen inget att vara stolt över, men man bör för den saken inte likställa färre födda med mord.
Den sista biten indignation sparas dock till en betraktelse av arvet efter Leopold: i samband med kriget glömdes den grymma verkligheten bort, och tycks inte ens idag ha fått komma fram fullt (även om jag klart minns att min historiebok på gymnasiet använde just Leopolds Kongo användes som exempel på europeiska övergrepp i Afrika). Belgarna tycks inte ha varit villiga att erkänna Kongos blodiga förflutna, som än idag gör att regionen hör till Afrikas instabilaste. För att förstå detta, och återigen påminnas om hur avskyvärt människan kan bete sig, så är detta en utmärkt ingång.
