Och så var en av de där få dagarna då fysik är förstasidesnyheter (nåja) här igen. I år var det tre partikelfysiker som fick dela på miljonerna. Jag skulle kunna försöka ge en populärvetenskaplig förklaring, men det skulle vara att gå över ån efter vatten, när nu nobelpriskommittén publicerar utmärkta sådana på egen hand. (En liten märklighet har smygt in: »Sedan kvantfysiken kom till är tomrummet fyllt med en sjudande soppa av partiklar som poppar upp för att omedelbart försvinna i allestädes närvarande men osynliga kvantfält«. Mig veterligen så är inte kvantfysiken något som uppstod vid en viss tidpunkt på motsvarande sätt som den elektrosvaga kraften delade sig). Därför skall endast bidra med ett par tankar om valet, och varför det känns som det var naturligt, även om det inte fanns med på Karin Bojs lista (kanske inte helt märkligt när hon tippade tre olika astronomi-kandidater): För det första så är det helt klart teoretiskt fysik, och de senaste åren har det mest varit den experimentalister som tilldelats priset. För det andra så har de säkerligen haft LHC i bakhuvudet när de nu ger priset till forskning inom samma område. Dessutom är det rätt så kul att priset ges till något som faktiskt dyker upp under min grundutbildning: trekvarkssystemet är, om långt ifrån det viktigaste, ändå sådant som man faktiskt tar upp. Även om steget mellan upptäckt och lärobok är långt, så är det kanske inte så långt som man ibland tror.
För övrigt tycks Björn Jonsson hålla med om att det var ett vettigt pris. Skönt, det vore ju inte speciellt kul om en av ledamöterna som utsett pristagarna skulle tycka att man gjort ett dåligt val.
