Det talas ofta om det »italienska« köket. Liksom landet i stort är detta dock bara en behändig beteckning av olika traditioner som råkar ha en gemensam regering.Ha detta i bakhuvudet vid läsning, ty besök i andra delar av landet torde medföra att helt andra saker återfinns på menyerna.
I vilket fall, en italiensk restaurangmeny är maten uppdelad i åtminstone två kategorier: primo och secondo
piatti, oftast även med antipasti. Det sistnämda är förrätter, primo piatti är en form av lättare mellanrätt, typiskt pasta utan kött, och secondo är huvudrätten med kött. Detta system upphävs dock av pizza, som förvisso är en neapolitansk specialité men ändå finns vid de många restauranger, även finare. Äter man pizza äter man alltså inget annat. Det absolut bästa på menyn är dock efterrätterna, enär italienare är riktiga gottegrisar. Förutom detta finns utmärkta glassbarer (gelaterior) med fantastiskt god glass lite här och var, och att lämna italien utan att testa glassen det borde nästan kriminaliseras. På lite samma tema är de kaféer där man får gott kaffe till låga priser, och vill man ha bakverk är sådana snuskigt billiga – jag tog en kaffe med två bakverk och fick betala mindre än 3 euro. Varning utfärdas dock för att de flesta ställen tar ut kuvertavgift, i storleksordningen 2 euro för restauranger. Vill man äta billigt finns ställen som säljer varma smörgåsar eller pizzabitar för ett par euro (dessa har dessutom fördelen av att vara snabba, varför jag ofta nyttjade dem).
För att övergå till från det generella till det speciella: vad åt jag i Italien? Tja, i Verona rekommenderade reseguiden Al Bersagliere, varför jag begav mig dit. Där åt jag först en inte alltför angenäm polenta (en märklig sorts majsmjölsdeg, konsistens ungefär som en tvättsvamp) med ost, och sedan vad som visade sig vara en verklig höjdpunkt: den lokala pastan bigoli (en sorts mycket tjock spaghetti) med anka till. Ytterst smakligt, och billigt för tvårätters (18 euro. De vet att ta betalt i Italien).
I Venedigåt jag först en helt förglömlig middag på en restaurang nära Markusplatsen. Bara för att det kostar smakar det inte. Därefter åt jag god pasta på Cavatappi, samt en dessert som för första gången någonsin fick mig att tycka att kaffe var Helt Rätt: en underbar Tiramisu tillsammans med Capuccino. En rätt man äter långsamt, med andakt. Även på fiskrestaurangen Trattoria alla Madonna, ett stenkast från Rialtobron, åt jag långsamt, dock av en helt annan anledning. Till huvudrätt åt jag nämligen Spaghetti med bläckfisk kokt i eget bläck. Bläcket är ganska lättflytande, så om man vill undvika svarta fläcka tar man det försiktigt (jag kunde stolt konstatera efteråt att jag klarat mig utan fadäser). Det är dock helt klart en rätt som lever på det faktum att när man hört talas om den så måste man ju smaka, för så värst gott var det inte.
I Trieste åt jag mest i cafeterian, vilket var billigt men inte speciellt upplyftande. ett par gångere gick vi dock på restaurang, varvid en mycket god pizza, samt en lika god pasta i tomatsås avnjöts. Priset var dock hutlöst. Vid ett besök på stadens marknad inhandlades även några sötsaker: mandelmassa smaksatt med pistasch. Mums.
För att sammanfatta det italienska köket: absolut inget att anmärka på, ibland väldigt gott, men för det mesta verkade det inte kunna leva upp till sitt rykte.
