De två senaste dagarna har jag utsatt mig för två olika kulturyttringar. Dels har jag varit på operan, dels på bio. Av det kan man tro att jag set dels något »finkulturellt«, dels något »fulkulturellt«, och då skulle man ha rätt. Fast av fel anledning.
På operan sågs Läderlappen av Johan Strauss d.y. Lättsam operett således, men faktiskt ganska misslyckad sådan. Nu har jag inte sett en mer traditionell uppsättning, men intrycket jag fick var ändå att man förändrat den på i all fall tre sätt:
- Den var förlagd till Göteborg under 1960-talet. Detta är väl ett inte helt ovanligt grepp – kanske inte att flytta klassiska skådespel till just Göteborg eller 1960-talet, men väl att omplantera dem i annan mylla. Det fungerade väl; scenografin och dräkterna var ytterst välgjorda.
- Den försökte vara smart. »Pretentiös« vore väldigt fel, men försöken innebar ändå steg från det lättsamt opretentiösa jag förstått att originalet präglas av, och det var tämligen uppenbart mest felsteg. Små detaljer i inredning och annat är ett bra sätt att vara smart på, att fylla libretto och talpartier med liknande småreferenser är mest tröttsamt.
- Den försökte vara mer dekadent än originalet. Det är inte dekadent att låtsas ha en orgie på scen, det är bara flåsigt. Det är inte roligt att låta män bete sig som häradslägrare i svensk film, det är bara pinsamt plumpt.
På det hela taget var det en ganska misslyckad uppsättning av en operett som förtjänat bättre. Vissa delar var förvisso välgjorda, annat bara konstigt eller dåligt. Vad fotbollsspelandet i slutet skall vara bra för förstår jag ärligt talat inte.
På bion besågs Slumdog Millionaire, och jag förstår varöfr den här filmen prisats. Vi har en ganska brokig skara från avdelningen, men jag tror alla var nöjda med valet. Och där någonstans ligger filmens styrka och svaghet; det är en film de flesta förmodligen kan tycka om eller till och med älska, men jag tror ändå inte att det är någons absoluta favoritfilm. En tävlande i indiska Vem vill bli miljonär har lyckats ta sig till näst högsta nivån, trots en uppväxt i slummen. Trots? Nej, tack vare! Man får i tillbakablickar se hur han fått tag på svaren till just de frågor som ställs (även om det ibland är tämligen lösa grunder kunskapen vilar på). Filmen innehåller en hel del ganska otäcka scener, och även om man ser att den är baserad på en novell, så är det knappast en ren må bra-film. Som sagt: en mycket bra film att se i ett varierat sällskap, och klart rekommendabel även annars.
Själv såg jag Watchmen igår. Verkligen inte en måbrafilm, regissörer och skribenter har verkligen lyckats med att se till att man inte känner värst mycket sympati med någon av huvudpersonerna. klart sevärd dock, och i rätt sällskap kan den säkert leda till intressanta diskussioner.
För övrigt är den grafiska romanen (eller vad ”graphic novel” nu kan tänkas översättas till; ”bilderbok” kanske?) klart läsvärd och mycket genomtänkt. Jag skulle gå så långt som till att påstå att den utgör riktigt utmanande läsning. Om du vill recensera en seriebok här så är den ett hett tips. (Annars är mitt stående serietips alltjämt Nausicaä av Hayao Miyazaki.)
Jag vet inte varför man skulle vilja översätta uttrycket. Kan man kalla Tintin för serie kan man göra detsamma med Väktarna. Den fransk-belgiska serietraditionen, tillsammans med att vi inte haft samma stränga moralsyn, har ju tack och lov gjort att mediet inte är lika stigmatiserat här som det är (var?) i USA, vilket gör att vi inte har riktigt samma behov att påpeka att det här minsann inte är någon smörja utan riktig litteratur.
Men visst är det ett verk jag funderat på att införskaffa (och jag har ju faktiskt recenserat ett par seriealbum tidigare).
En tråkig sak med vårt belgisk-franska arv är dock att seriekulturen, med undantag av Möbius, är ganska formkonservativ här i Europa. De duktiga serieskaparna på andra sidan Atlanten har haft stort utbyte även av ”skräpserierna”, med den effekten att amerikanska serier överlag är överlägsna Europeiska vad gäller att utnyttja mediets egenskaper för att berättandet. =/