Stockholm, 1976. Thomas Robladh och hans vackra, litteraturstuderande flickvän Karin är på väg till en fest hos hans föräldrar, där stora delar av den litterära parnassen förväntas dyka upp, inberäknat Stefan Ullman, den författare Karin doktorerar på. Thomas, som hållit den senare detaljen hemlig, anar inte att det är upptakten till ett drama där hela hans världsbild skall slås i spillror, eller att Karin har sökt sig till honom delvis för att kunna komma närmare det nationalsocialistiska ledargarnityret. För det är inte det Stockholm vi är vana vid som skildras i Tony Samuelssons Jag var en arier, utan ett Stockholm som är andra huvudstad i ett stortyskt rike som brett ut sig över större delen av Europa, ett rike där Albert Speer är führer och Thomas far är den högste svenske befattningshavaren.
Romanen följer de tre – Thomas, Karin och Speer – under några månader, varunder Karin förbereder sig för sin del i ett attentat mot führern, Thomas kommer upptäcka saker om sig själv, och Speer besöker älskarinnor och funderar på vad man skall göra med Hitlers hjärna, som ligger i en burk någonstans i Tyskland. Via Speer får man främst redan på hur denna nazistiska värld ser ut (även om den bilden är något oklar), hur Sverige är det mest lojala av alla lydländer och hur Speer har valt att välja ut främst författare till det parlament som han tycks låtsas dela makten med efter att ha förrått Hitler. Speers nationalsocialistiska rike är väl inte riktigt en klassisk dystopi; det finns en hemlig polis och man anar hur hemskt »kortskallarna« har det, men förutom Hitlers hjärna finns det inga fantastiska inslag, däremot en hel del perverterad vetenskap: något slags hjärntest som kan avgöra vem som är en »äkta arier« (och en plastikkirurgi som kan anpassa ens ansikte efter hur det förväntas se ut: vackert om man är »rasren«, fult annars), en historieskrivning som går ut på att visa hur germanerna styrt världsutvecklingen, och att Treblinka och andra förintelseläger egentligen var platserna för stora slag i kriget mot judarna.
Bokens stora styrka är att den aldrig tar det enkla spåret och blir till enkel kontrafaktisk historia, med en handling som främst syftar till att visa så mycket av hur hemska nazisterna är. Delar av handling kräver faktiskt inte ens just ett nationalsocialistiskt Sverige: de stora lögnerna hade varit annorlunda, men något liknande hade kunnat skrivas om tillvaron även i andra diktaturer. Samtidigt är det ingen tvekan om att det är just nazism det är frågan om, med dess motvilja mot såväl kommunismens klassretorik som »semitisk demokrati« samt en hel del rasidéer om det »germanskt vackra« och »anglosaxiskt fula«.
Mer problematiskt är väl då sättet som riktiga personer blandats in i leken: Olof Palme, Björn Skifs och Bo Holmström skymtar förbi; Speers säkerhetschef tycks vara Heinrich Böll, och en filmare som gör avskyvärda dramer om den ariska forntiden kallas Ingo Bergman. Visst, det är inte orimligt att många av de personer som verkligen var kända under det riktiga sjuttiotalet skulle ha varit det även i ett Stortyskland, men denna fiktion är halvhjärtat genomförd: ibland uppträder personer under sina riktiga namn, ibland är de lätt förklädda. En mer konsekvent behandling hade kanske inte gjort poängen smakfullare men i alla fall tydligare.
Jag var en arier är dock i slutändan en viktig bok som utnyttjar det kontrafaktiska greppet på ett vettigt sätt: den visar på nazismens omänsklighet utan att tvinga ner näsan i den, och den visar hur lätt det kan vara att i efterhand sätta sig på moraliska höga hästar. Rekommenderas.
