Ibland stöter man på frågor i stil med »vilken historisk person skulle du helst vilja träffa?« För Anneli Furmark tycks svaret vara August Strindberg, för i sin serieberättelse August & jag berättar om vad som sker när författaren plötsligt en dag uppenbarar sig för litteraturstudenten Sigrid, varigenom hon blir den som får försöka få honom att komma till någotsånär rätta i 2000-talets Stockholm, med vintervärme och bullrande trafik. Efter ett tag börjar de så diskutera hans skrivande, och hur han kan vara både så inskränkt och så fantastisk på en och samma gång (Strindberg påpekar dock att det där till viss del är fel: hans böcker är ju inte alla skrivna vid ett och samma tillfälle).
Tecknarstilen är mörk, med mycket textur istället för enfärgade fält, men fungerar egentligen bäst för döda föremål; ansiktena har en tendens att vara en aning oformliga och klumpiga, även om de är expressiva.
Styrkan ligger främst i diskussionen av Strindbergs författarskap; hans uppdykande i nutiden ger möjlighet för en del lättare poänger (Strindberg i mössa och halsduk ser rätt skojig ut), men räcker egentligen inte för en hel berättelse. Det är därför synd att hans författarskap inte fått ännu mer utrymme; som det nu är skrapas det bara lite på ytan angående hans kvinnosyn men avslutas när det precis börjat bli intressant. Trots att det är en rätt kul liten seriebok lämnar den tyvärr inte en riktigt tillfredsställd.
