Andra delen av Sveriges historia skildrar tiden 600-1350. Vid bokens början finns inte Sverige ens som koncept, vid dess slut är det en medeltida stat, lyckligt ovetande om att dess krafts dagar precis håller på att ta slut: pesten har börjat sprida sig i Norge och Danmark, men har ännu inte nått den svenska delen av Magnus Erikssons nordiska välde. Däremellan har folk från det som nu är Sverige utvecklat kontakter med övriga världen på ett långt mer aktivt sätt än det finns tidigare belägg för, rest runstenar, döpts, varit lokala härskare i Ryssland, kämpat i väringagardet, koloniserat Norrland och Finland, stridit i korståg och nedtecknat lagar, förutom att göra sånt som folk gjort mest i alla tider: brukat jorden, oroat sig över vädret, och sökt blidka makterna.
Dick Harrison skriver i förordet att boken troligen skulle sett annorlunda ut om den skrivits av en arkeolog, och det är bara att instämma. Jämför man med Stig Welinders första del har mycket av detaljfokuset försvunnit och ersatts med generella resonemang om hur makt utövades, vad vikingarna egentligen hade för sig, vad alla andra nordbor som for ner till kontinenten hade för sig, om hur källurvalet format bilden av Sveriges tidiga historia. Allt utmärkta saker, men knappast det underifrånperspektiv som utlovades under bokmässan: här är det mycket statsbildning och lite bondeliv som gäller (vilket har två goda anledningar: bondelivet torde knappast vara lika omdebatterat, och kungarnas och sotrmännens kamp för att få mer makt är bättre källbelagd). Även om Welinders många skildringar av olika fyndplatser ibland gjorde hans framställning något fragmenterad saknar jag ändå något av den spridningen, i synnerhet för periodens tidigare del. Det stora fokuset på riksbildningen gör också att de områden som under perioden inte var delar av svenska riket också försvinner; man får se lite av skånsk och halländsk historia, men det är rätt tyst från Blekinge och Bohuslän, Jämtland och Härjedalen. Samerna får ett par sidor alldeles mot slutet.
Så nej, andra delen av Sveriges historia är faktiskt rätt traditionell historieskrivning vad gäller temat, och även om den tar klar ställning mot grumliga idéer om Sverige som en stat med rötter långt tillbaka i folkvandringstiden så hade den gärna fått ta upp mer om hur vardagen såg ut för de som inte bad, krigade eller härskade.
