För några dagar sedan fanns en intressant understreckare i SvD om bildning och vad som sker med den nu när vi har internet lite varsomhelst och hursomhelst (för övrigt har flera av den senare dryga veckans understreckare varit bra och läsvärda, såväl de somhandlat om fotboll, Svenska Akademien (även om den om nobelprisen för ett märkligt resonemang: om av totalt 1256 kandidater bara 44 var kvinnor och 5 av dem tilldelades priset – nog är det väl snarare ett tecken på att man snarast föredrar kvinnor än ratar dem?) och Evert Taube).
Artikeln visar på att det att oroa sig över vad teknikutvecklingen kommer att göra med bildningen är något som skett i alla tider, men även att det finns risker i att den nuvarande utvecklingen kommer leda till att man bara söker efter det man vill hitta, och exemplifierar med Sarah Palin och hävdar i princip att eftersom hennes väljare är så ointresserade av politsisk analys så kan man lika gärna sluta försöka komma med underbyggd kritik.
Därmed må vara som det vill, även om man kan undra om inte i princip samma sak gäller för dagstidningar, tv-kanaler och radiostationer och att nätet på intet sätt är unikt annat än att det förenklar för personer med väldigt extrema åsikter (vilket Sarah Palin i ett USA-perspektiv tyvärr inte har). Däremot kan man ifrågasätta om inte mer allmän kunskapsförmedling kommer lida av att man i allt mindre grad finner det mödan värt att lära sig saker. Visst går det lätt att googla fram massor med kunskap om slaget vid Breitenfelt om man nu känner för det, men när kunskap i allt högre grad migrerar från hjärnor till text så går också något förlorat, nämligen förmågan att systematisera, finna gemensamma nämnare, skillnader. Om man tror att det räcker med att kunna slå upp saker på Internet så kan man ju undra vad för nytta man skall ha av det när man väl slagit upp det – möjligen blir det ett samtalsämne för stunden, men något mer? Knappast.
