En av Jungs arketyper är Skojaren: en moraliskt ambivalent figur som ömsom hjälper, ömsom stjälper, oftast en ganska självisk och obetänksam figur. En muslimsk inkarnation av denne är Mulla Nasruddin, en vishetslärare som stundom beter sig extremt dåraktigt, stundom utstuderat slugt. Historierna om honom har kanske främst nått västerlandet genom Idries Shahs förmedling: Shah gav ut tre olika böcker på engelska med episoder som behandlar Mullan, och dessa tycks alla ha samlats i Den oefterhärmlige Mulla Nasruddin (viss försiktighet tillråds dock, då det verkar som om en av böckerna har översatts med samma titel). Berättelserna är ofta mycket korta, och handlar ofta om hur Nasruddin får sista ordet i någon konflikt eller ordväxling, ofta på ett oväntat sätt. Eftersom de är så korta kan ett exempel få tjäna som illustration:
Nasruddin satt och mediterade i en moské, längst ut i en rad av rättrogna. Plötsligt sa en av dem, ofrivilligt: ›Jag undrar om jag lämnade elden brinnande därhemma?‹
Hans granne sa: ›Du har brutit din tystnad och fördärvat bönen. Nu måste du börja om.‹
›Det har du också‹, sa näste man.
›Prisad vare Allah‹ sa Mulla Nasruddin högt, ›för att inte jag har brutit tystnaden.‹
Exemplet är väldigt typiskt inte bara för det ambivalenta i Mullans beteende, utan också för den subtila kritik han ofta framför. Den ende historiske person som nämns vid namn är Timur Lenk, som Nasruddin ömsom bävar inför, ömsom driver lätt gyckel med. Samtidigt utspelar några av historierna sig i dagens värld, vilket gör att de känns ganska märkliga och faktiskt plattare än när han går omkring i en ospecificerad forntid. Även vissa av dessa är för all del platta och poänglösa, men som exemplet ovan visar är det knappast en genomgående kvalitet. Mulla Nasruddin är ett intressant fall, på det hela taget, som man gärna tillbringar en eftermiddag med.
