Jag vet inte om det är för att jag redan läst den en gång för några år sedan, eller för att jag listat ut tricket med Agatha Christie, men att lista ut vem mördaren var i They do it with mirrors visade sig vara en lätt sak. Var det på grund av det första så hade jag i vilket fall helt glömt alla detaljer när jag började läsa, och var det på grund av det sista så berodde det på att Christie var för smart för sitt eget bästa: allt som krävs är ju att hitta en person som absolut inte kan vara mördaren, men som ändå får en hel del utrymme, och så är det den.
I They do it with mirrors är det i vilket fall miss Marple som är den som har i uppdrag att lista ut det hela, vilket är en nog så delikat fråga: hon ombeds av en ungdomsvän att hålla ett öga på dennas syster Carrie Lousie Serrocold, som lever på en stor herrgård som omvandlats till en rehabiliteringsanstalt för unga kriminella, ägd av en stiftelse som hennes förste make instiftade. På herrgården finns även hennes nuvarande make Lewis Serrocold som driver rörelsen, samt hennes barn och barnbarn. En kväll när alla samlats på salongen drar en av de intagna med sig Lewis Serrocold in på ett kontor, låser dörren och ställer till med ett uppträde, och avslutar med att avfyra två skott, men missar. När uppståndelsen lagt sig visar det sig att en av medlem av fondens styrelse mördats i ett helt annat rum där han suttit och arbetat. Snart framkommer det att han hade kommit fram till att någon höll på att förgifta Carrie Lousie.
Inte ett av Christies bästa arbeten, främsteftersom det är alldeles för lätt att gissa mördaren utifrån vad man vet om Christies stil. Att Miss Marple dessutom lyckas se igenom en viss typs agerande när inte professionella psykiatriker gör det får väl möjligen skrivas upp på Christies allmänna konservatisms konto, men helt övertygande är det inte. Som sagt, inte ett av Christies bästa, men det duger som läsning för en eftermiddag.
