I Sverige finns det tydligen en tämligen livlig utgivning av barnböcker med prinsessor som gör sådant man tidigare endast såg pojkar eller män göra i barnlitteraturen: tar upp kampen med drakar, besegrar rövare och annat. I en krönika i SvD för ett litet tag sedan ansåg Malena Janson att sådant skulle tas upp som icke-materiellt kulturarv. Och visst, det är fint, men man får ändå intrycket att enda anledningen till att dessa böcker finns är att förmedla en poäng om att även flickor kan (vilket förvisso inte är en dålig poäng, men böcker med ett Budskap brukar ändå inge mig starka tvivel, oberoende om det handlar om att även gossar kan bära klänning, att vi måste behandla varandra lite bättre eller att staten bara är en ond hämsko för den personliga kreativiteten). Icke så med Jim C. Hines The stepsister scheme, som förvisso inte är en barnbok (den är direkt olämplig för barn), men som ändå låter prinsessor vara huvudpersoner och besegra ondskan.
Tre ganska bekanta prinsessor, dessutom: Askungen, Törnrosa och Snövit (eller rättare sagt: Danielle, Talia och Snow). Eftersom det där med »leva lyckliga i alla sina dagar« mest är båg, så måste dessa tre härdade (ärligt talat borde det räcka med vad de gått igenom i de vanliga varianterna av sagorna för att de skall bli nervvrak; här är det faktiskt ännu värre) unga kvinnor rädda Askungens nyblivne make från de två styvsystrarna som inte bara spakt krälade iväg för att slicka sina sår när de insåg att de misslyckats att vinna prinsen. Tur då att de har lärt sig en del på vägen: Danielle kan tala med djur, Talia har tack vare älvornas gåva fått snabbhet och stadighet som gjort henne närmast oslagbar i strid, och Snövit har lärt sig en del av sin mors magi.
Bokens stora styrka ligger i hur väl de olika sagorna arrangerats om för att fortfarande igenkännbara samtidigt bli något mindre flippade och samtidigt än mörkare: människorna här är grymma (Talias prins väckte inte henne med en kyss, men han gjorde något annat. Hon vakande av födslosmärtorna), och även om ondskan fortfarande är något irrationell så verkar den ändå ha ett mål. Detta är långt ifrån Disneys pastellvärld; Hines går snarast tillbaka till bröderna Grimm. Annars är världsbyggnaden inget särskilt, tämligen standard med människornas värld och ett älvaland, och karaktärerna är tämligen platta (Danielle är huvudkaraktär, en smula naiv men snabbtänkt. Talia är hård och på ytan oberörd. Snow är mer lättsinnig, och karltokig), även om de interagerar väl.
Även om boken helt klart har sina mörka sidor, så är det dock i slutändan underhållningslitteratur för stunden. Som sådan är den alldeles utmärkt, och så länge man inte förväntar sig något annat alldeles utmärkt läsning.
