Förutom Arthurcykeln är troligen Tristan och Isolde den mest kända medeltida riddarromansen, möjligen beroendes på den prosaframställning Joseph Bédiers publicerade i början av förra seklet. Motivet med den ädle riddaren som drar ut för att vinna en hustru åt sin konung men själv förälskar sig i henne återkommer även i andra sammanhang såsom Nibelungencykeln, men är här det det allt överskuggande temat: förvisso ger sig Tristan även ut på en del andra smärre äventyr, men för det mesta är det då fråga om hinder som en avundsjuk omgivning lägger i hans väg som skall övervinnas.
Olyckan stammar från hemresan med den nyvunna Isolde, varpå även medföres en trolldryck avsedd för drottningen och kung Marc. Naturligtvis blir det Tristan och Isolde som delar den, och sedan gör de allt för att få vara i varandras närhet. Ett gott tag narrar de kungen, men till slut brister det och de flyr till skogs, innan de till slut blir förlåtna och Isolde kan återvända till hovet medan Tristan måste lämna landet. Han hamnar så i ett nytt kungadöme, och gifter sig där omsider med en annan prinsessa Isolde (»med de vita händerna«; den andra kallas alltför ofta Isolde den blonda, ett epitet med föga poetisk lyster) men kan inte fullborda äktenskapet. Isolde förtrytes, och det blir dags för den tragiska slutakten: Tristan såras, skickar efter den Isolde han fortfarande älskar, och sedan kommer den gamla historien med de svarta och de vita seglen (en liknande episod har faktiskt redan ägt rum i hans liv, då utan sådant resultat): här hissas förvisso rätt segel, men hans hustru ljuger om deras färg, Tristan orkar inte hålla ut, och när hans älskade når honom är allt för sent, varefter även hon dör av hjärtesorg.
Eftersom det hela berättas på prosa så har det redan från början tappat mycket av den patina som skulle gjort berättelsen uthärdlig: för en nutida människa är detta med trolldrycker och riddarheder (för att vara föreställa höviska personer har både Tristan och Isolde oväntat lätt att ljuga och bedra) ganska främmande ting, och det behöver ingå i en riktig helhet för att vara njutbart. När man dessutom försökt ersätta åldrig form med pseudoarkaiskt språk blir det bara värre: artighetsniande med tillhörande verbformer gör läsningen tungrodd och misslyckas helt med att ge den högtidlighet som söktes. Dessutom förekommer ymnigt med kommentarer från författaren om hur illa det kommer gå för dem som ställer sig i de älskandes väg, så valhänt hanterade att man mest vill tröttna: enstaka förespeglingar om ond bråd död kan förhöja tragik, men lika gärna få en att helt tappa intresset.
Jämför jag Bédiers Tristan och Isolde med vad jag läst av texter som översatts från medeltida folkspråk till modern svenska utan att transmogrifieras till prosatext blir det uppenbart att det senare bara är ett sätt att fördärva gott material: medeltida kärleksromaner är just detta och inte moderna berättelser, och bör därför inte halvhjärtat omtolkas i den riktningen. De kan gott stå på egna ben.
