Shakespeares lätt vimsiga As you like it är en sorts mellanting mellan En midsommarnattsdröm och Trettondagsaftton: samma grundhistoria med en massa människor som flytt in i en skog som i den förra och samma förvecklingar kring pojke-spelar-kvinna-utklädd-till-man som i den senare (här dock ytterligare tillkrånglade). Det är också likt de båda en komedi, med alla de förväntningar på alla pjäsens delar som vi idag hyser uppfyllda: det finns förvisso ett par skurkaktiga personer i med i syfte att få alla huvudpersoner att verkligen hamna i skogen, men lagom till sista akten reformeras de och blir så dygdiga och vill inget hellre än att hjälpa de vars liv de tidigare traktat efter – psykologisk realism får man söka efter annorstädes.
Däremot finns det här till skillnad från i En midsommarnattsdröm en klar yttre realism: skogen är en högst rejäl sådan, hemvist för hjortar, men inga alvkungar och oknytt med intresse av att lägga i de dödligas små bekymmer. Däremot tar dessa dödliga med sig en del tankegods ut i skogen: dels håller vänninorna Rosalind och Celie på och leker arkadiskt herdepar – Rosalind är den till man utklädda kvinna jag tidigare nämnde, driven från sitt tidigare hem med sin farbror och dennes dotter Celie, som dock hellre gick med Rosalind i exilen –, dels finns en grupp män kring Rosalinds far som även han en gång fördrevs av sin bror, varibland man bland annat finner den dystre Jaques, som med någon form av tidigt, rudimentärt miljömedvetande vid ett tillfälle anklagar de övriga för att de dragit in i skogen och stört och dödat de djur som har hemortsrätt där. Till slut finns där även den olycklige Orlando, även han driven från sin broders hus, och förälskad i Rosalind, som han möter i skogen utan att känna igen henne, varpå hon retas med honom och säger åt honom att han skall låtsas att hon är hans älskade.
Sedan finns det naturligtvis en hel del annat att roa sig med, såsom en annan av Shakespeares favoritgestalter – den sanningssägande dåren –, hans favoritskämt – att sätta horn på folk (från den Elizabetanska föreställningen att horn växte ut i pannan på bedragna äkta män) samt hans favoritliknelse –, här extra framfört med extra lyrisk kvalitet:
All the world’s a stage
And all the men and women are merely players;
They have their exits and entrances,
And one man in his time plays many parts
Passande för en pjäs där mycket bygger just på en förklädnad, i synnerhet en som det inte tycks finnas mycket anledning att hålla fast vid. Nåväl, As you like it är kanske inte den mest helgjutna av Shakespeares pjäser, men den är förtjusande rolig.
