David Copperfield inleds med orden »Om jag ska bli hjälten i mitt eget liv eller om denna roll kommer att spelas av någon annan får dessa sidor utvisa.« Något analogt kan sägas om Anna Karenina i Lev Tolstojs bok; hade det inte varit för att hennes namn stått på omslaget hade det varit lätt att anse att boken snarare handlar om Konstantin Levin. Det är faktiskt inte svårt att se den som två böcker som slagits samman (vilket även sidantalet är ett tecken på): huvudpersonerna i de två huvudsakliga berättelserna delar endast ett fåtal scener, och är för det mesta ointresserade av varandra.
Samtidigt tyder ett sådant perspektiv på en läsart som i längden gör boken mindre intressant än vad den behöver vara: dess storhet ligger inte i de två berättelserna, utan snarare i person porträtten och omständigheterna: Levins kärlek är sanktionerad av samhället, och hans problem är snarare hur han skall finna mening i livet, medan Anna för att kunna leva ut sin måste ge upp all respektabilitet och till slut allt som tidigare betytt något för henne. Skildringen sav detta är väl habilt gjord, även om jag aldrig riktigt engagerade mig i huvudpersonerna, även om de är fint tecknade, utan fördömanden och pekpinnar. Styrkan här ligger snarare i hur de utvecklas: hur Anna går från älskande lycklig till kvävande klängande, och Levin från grubbelsjuk dysterhet till fromt lycklig. Anna Kareninas främsta styrka ligger dock kanske i de enskilda scenerna eller resonemangen: när Annas älskare Vronskij rider i hästkapplöpningen, när Levin besöker adelsmötet eller när hans son föds. Kan man inte ta tillvara på sådana stycken så kommer nog tyvärr mycket att te sig meningslöst; tomma skildringar av scener ur en förfluten tid som inte har någon inverkan på handlingen.
Förutom längden kan möjligen andra av den ryska romanens konventioner verka en smula avskräckande: dels tycks den ryska aristokratin ha varit ett kosmopolitiskt och språkkunnigt släkte med vana att utan förvarning växla till franska och ibland tyska eller engelska (se till att det finns noter), dels tycks de alla kunna kallas ungefär ett halvdussin varianter på sitt namn – i den lista över personer som finns bifogad upptas för Levins älskade Jekaterina inte mindre än fyra namnvarianter som alla används någon gång i boken, även om Tolstoj för det mesta håller sig till ett och samma för- eller smeknamn och bara dess följeslagare växla mellan att vara patronomikonet och släktnamnet, och det alltid tycks finnas logik i namnvalet.
I slutändan är dock Anna Karenina en roman som är lite mastigare än man egentligen vill ge den rätt att vara: även om vissa stycken är fantastiskt njutbara så känns den lite väl lång och lite väl mycket upphängd på just dessa stycken. Helt klart läsbart, men inte någon större favorit.
