Säga vad man vill om Jean-Jacques Rousseau, men trots att han i sina Bekännelser visar upp en för självbiografer inte ovanlig brist på sanningskärlek så var det som står där ändå såpass sensationellt att de flesta nog skulle tänkt sig för både en och fem gånger innan de publicerade det, så att klaga på hans mod inför den allmänna kritiken låter sig inte gärna göras.
Bekännelserna, i den stympade svenska utgåvan (som inte ens har anständighet att meddela att halva boken saknas), tar upp hans liv fram till hans trettionde levnadsår. I sammandrag såg de ut enligt följande: Jean-Jacques föddes i ett bättre borgarhem i Genève, fick en hyfsad utbildning, men flyr från sin lärlingsplats och ger sig ut för att söka äventyr (med vilket förstås galanta sådana), och hamnar efter att ha sumpat ett par chanser hos den generösa madame de Varens i Annecy, som låter honom bo hos sig. Efter att, enligt sig själv, först ha blivit hennes själsfrände och sedan hennes älskare lämnar han henne när han finner ut att hon också har en annan, varvid boken tar slut, med Rousseau på väg mot Paris för att söka sin lycka.
Det mest spännande med boken – förutom att leta efter tillfällen när Rousseau lyckas ange ett tidsintervall korrekt – är väl den sexuella frispråkigheten. Rousseau erkänner en masochistisk läggning, att han antastat flickor, att han själv antastasts av pederaster (vid ett obetalbart tillfälle tycks en sådan ha fått utlösning framför den oförstående gossens ögon), men framför allt är det väl hans förhållande till fru de Varens som får ögonbrynen att lyfta: han ger intrycket av ett familjärt förhållande, och han kallar henne för »Mamma« och tycks faktiskt inta en roll som hennes älskade son, men hon är ändå den som till slut tar hans oskuld. Om Freud läste boken måtte han gjort frivolter.
Utöver Rousseaus frispråkighet är väl det som närmast rekommenderar boken att han ibland skickligt ironiserar över sig själv och sin omgivning – tyvärr alltför sällan: oftare far han ut i självgott prisande av sin egen, eller ibland fru de Varens, allmänna förträfflighet och moraliska renhet. Hans sannfärdighet är dock som sagt inte mycket att ha: förutom att missta sig på i stort sett varenda tidsangivelse och komma med uppenbara överdrifter om hans släktingars bedrifter har han bland annat uppenbarligen diktat om sin sista tid i fru de Varens gunst, och gett den en mer romanartad bana.
På det hela taget vet jag inte om jag riktigt kan rekommendera Bekännelser: egenberömmet är lite för framträdande, de lyckade passagerna lite för få och de ointressanta lite för många. Det är onekligen en belysande tidsbild, men kanske inte så god läsning som man kunnat hoppas på.
