Den som händelsevis skulle känna sig sugen på lite 1800-talspatriotism på vers men tycker att Runeberg är väl naiv och att Tegnér är väl storvulen bör snarast uppsöka Carl Snoilskys Svenska bilder: för visst är det schablonbilderna av den gamle hederlige landsfadern Gustav Vasa, den älskade och ofelbare Gustav II Adolf och kung Karl den unge hjälte man däri möter, men till skillnad mot sina föregångare tycks Snoilsky tycks faktiskt ha insett att slagfält är otrevliga platser att vistas på. I »Lützen« kan han därför beskriva scenen med
Kanonen plöjer bland rök och damm
i åkern för blodigt säde,
och fäktande fylkingar flyttas fram
som brickorna på ett bräde.
Förutom att bilden av kanonen som makabert jordbruksredskap är välfunnen och ansluter sig till gamla klichéer samtidigt som den är originell och i sig skulle göra hela dikten så gör den helt klart att trots att författaren i Runebergs anda gärna skriver om svenskar som alltid är beredda att slåss för Sverige så är han inte någon yrande dåre som Heidenstam; Snoilsky må vara patriot, men han låter inte detta förblinda honom. Därför slipper man också ifrån mycket av oförsonliga angrepp på andra: August den starke får sig ett par slängar, ibland finns det några närmast reflexmässiga utfall mot papister, men på det hela taget är det rätt acceptabelt även idag.
Som citatet ovan också torde klargöra är Snoilsky en tekniskt mycket skicklig poet: takt och klang är det sannerligen inget fel på, och det är inte underligt att »Stenbocks kurir« länge var en favorit för högläsning; visst kan man nästan höra hovarnas dån?
Han är redan långt borta
liksom en skjuten pil
ännu i natt han hinner
väl några goda mil.
Ej ro, ej rast, ej vila,
så heter hans paroll,
och efter honom stupat
en häst för varje håll.
Fast på ett ställe brytes också den fastaste takt, och när kuriren väl nått fram och skall överlämna sitt meddelande till änkedrottning Hedvig Eleonora, så orkar han inte tala:
Med lugn på skrynklig panna
men dödsblek som en hamn
den ädla fru sig reser
ur kronprydd länstols famn
»Sitt, herr kornett!« hon säger,
och hovet skåda får
en syn förutan like:
han sitter och hon står.
Att bryta den annars suveränt hållna takten sådär för att understryka det exceptionella, det är stor konst.
Förutom dikternas tekniska fulländning finns det dock inte så mycket annat som rekommenderar dem för: förvisso skulle väl alla försök att fylla den historiska ramen med annat än den allmänna patriotism som nu blir Snoilskys främsta signum göra dem till outhärdliga, men inte ens hans stora förmåga lär väl kunna ge dem nåd inför den av historia ointresserade (man lär behöva ganska goda kunskaper i ämnet om man vill kunna förstå alla syftningar). Ett par utvecklar sig dock till hyfsat intressanta psykologiska porträtt, betydligt djupare än vad till exempel Runeberg åstadkom: Gustav IV Adolf är här till viss del ett offer för omgivningens förljugenhet, och även om drottning Kristinas abdikation ses som en slags förolämpning av svenskarna som hade kunnat gå in i döden för henne (gestaltat av en patetisk liten scen där några barn vill ge henne en skål smultron), så antar han att hon till slut gick hädan fylld av längtan hem till Sverige och skildrar hennes död i ett försonande ljus.
Kungarna skildras alltså inte genomgående skildras som marmorgestalter (den som vill ha sådant lär dock inte bli besviken), och även andra personer får ibland utrymme: Olof Rubeck och hans kamp mot den brand som mot slutet av hans levnad ödelagde stora delar av Uppsala, en litterär sammankomst hos paret Lenngren, ett ungt par som får se sin dröm krossad när nödmynten upphör gälla, en pojkes vänskap med en gammal dam med minnen från Gustavs skimrande dagar. Detta är trevliga saker, kanske inte riktigt lika skanderbara som vissa av de mer högbröstade dikterna men ändå mycket bra.
Svenska bilder skulle knappast ha kunnat skrivas idag, men till skillnad från mycket annat med liknande idéer om svenskarnas allmänna förträfflighet från samma tid gör Snoilskys storhet som poet att dikterna ändå är väl värda att läsas.
