Daniel Kehlmanns Världens mått borde egentligen tilltala mig: med Gauss och Alexander von Humboldt som huvudpersoner så skall det inte vara svårt att skriva något intressant. Fast det var det tydligen, för jag känner i efterhand ingenting inför denna bok: jag förstår inte varför jag skall bry mig om dessa gaggiga gubbar, eller om det finns någon riktig poäng med boken förutom att ta lättköpta poäng på att låta verkliga personer i en roman uppröra sig över att de kan komma att bli romanfigurer. Visst, vissa kanske det finner det lustigt med halvt världsfrånvända forskare (ingendera förstår sig på personerna runt omkring dem, även om det är av olika anledningar: Gauss är vresigt överlägsen och Humboldt mest naiv), men för mig räcker det inte att hänga upp en bok på.
Titeln syftar på att de båda vid olika tillfällen ägnar sig åt lantmäteri, ett yrke som idag har högst begränsad tjuskraft men som i deras dagar fortfarande var ett aktat yrke. Tyvärr blir det inte mycket mer av det än lite jonglerande med mätinstrument, och den som förväntat sig någon form av ytterligare behandling blir snart besviken.
Slutligen skall väl kanske något romanens eventuella koppling till verkligheten sägas (skriver man historisk roman förväntas man ju inte göra alltför mycket våld på denna, även om vissa smärre skråmor kan tillåtas): jag vet ingenting om Humboldt, endast obetydligt om Gauss, men jag misstänker att den som läst biografier över de båda herrarna möjligen kan finna större nöje i Kehlmanns lek med dem. Själv tyckte jag hela upplevelsen mest var poänglös: inte direkt tråkig, men den gav i det närmaste ingenting. Hur den kan ha blivit en försäljningssuccé förstår jag inte alls.
