Massor av engelska studenter verkar ha fått något slags trauma av Ernest Hemingways The old man and the sea; det är en av dessa texter som ingår i skolkanon: skriven av en Viktig Författare, med en ganska modest längd, utan alltför allvarliga krav på förkunskaper men med gott om utrymme för diverse tolkningar så verkar den vara ett logiskt val. Ändå så avskys den, och tydligen mer än vad som riktigt tycks motiverat av att det är påtvingad läsning. Antingen är det för att är så fylld av alltings meningslöshet.
Gamle Santiago har förlorat sin tur och den pojke han tidigare haft till hjälp fiskar med någon annan, därtill tvingad av sina föräldrar. Den gamle mannen är på det yttersta klarar sig på att pojken beundrar honom och hjälper honom samt ren välgörenhet. Den åttiofemte dagen utan fisk åker han långt ut och fångar till slut en fisk. Resten av boken beskriver den långdragna kampen med den. Den gamle mannen fångar andra fiskar att äta, försöker lätta på smärtan, önskar att han hade pojken med sig i båten. Skall han härda ut längre än fisken?
Att boken inte uppskattas har kanske att göra med att dess genomgående pessimism: Santiago är gammal och nästan färdig med livet; allt han uppnått verkar ha fallit i bitar, och kvar finns bara yrkesskickligheten och stoltheten över den – inte direkt ett budskap som skolungdom är den naturliga mottagaren för. Det var å andra sidan tydligen nobelpriskommittén: The old man and the sea är en av de få böcker som nämnts i en nobelprismotivering, och det är svårt att missunna den det: på få sidor, med en ordkarghet driven till perfektion, lyckas den göra en egentligen mycket liten händelse till stor litteratur, och en gammal mans kamp med en fisk till något heroiskt.
