Allt är egentligen upplagt för att Selma Lagerlöfs Körkarlen skall bli en av hennes bättre böcker: det är ytterst en bok om en mans frälsning, berättad med hjälp av en övernaturlig apparatur och fullkomlig likgiltighet inför att ta livet av personer. Ändå vill den inte riktigt lyfta sig; den tar aldrig fart.
Allt utspelar sig en nyårsnatt, i en trång krets människor: den försupne, grymme David Holm med familj och den allt uppoffrande frälsningssoldaten Edit, ett par andra ur samma orden, och diverse figurer med mindre roller. Ja, och så titelns körkarl, städslad av döden på årsbasis för att ta om hand de människospillror som inte lätt låter sig ledas till andra sidan, framåkandes på en genomtrasig vagn bakom ett ök som inte ens Nils Galilei skulle kunna kränga bort.
Det är ett ovanligt solkigt litet familjedrama som presenterats, med David Holm i både huvudroll och regissörsstol, berättat efter att han dött: som detta skett under nyårsnattens sista sekunder är han också påtänkt som dödens körkarl under det kommande året. Men först måste han möta det elände han skapat under sin tid bland de levande.
Som sagt: allt finns egentligen där för att det skall bli en riktigt bra Lagerlöf, men det vill sig aldrig riktigt. Möjligen är det den väldigt koncentrerade formen, eller så är det att det hela iden med dödens körkarl snarare känns som det hör hemma i en skräckroman än i denna frälsningshistoria. Vare det därmed hur det vill, Körkarlen är inte direkt dålig, men ändå en besvikelse.
