En gång i världen var poeten inte en lätt världsfrånvänd person som satt på sin kammare och hade ont i själen, utan snarare en rucklare som satte samman sina verk på de stunder då han inte var upptagen med drickande eller svindlerier; ja, det enda sättet att få igång en ordentlig produktion tycks faktiskt ha varit att sätta poeterna i fråga bak lås och bom. Mallory, Villon Lucidor och Wivallius – alla producerade flera av sina bästa verk när de avtjänade straff, låt vara för högst varierade brott.
Här är det närmare fråga om Wivallius, biograferad av Birger Bergh i Lars Wivallius: Skojare och skald. Det är en rätt sorglig bild som tecknas av denne svenska språkets förste skald: en rucklare, som efter en kort tids studier gav sig ut på en resa i Europa där han tack vare sin charm narrade alla i sin närhet på sin färd från stad till stad, efterlämnande arga eller helt duperade fordringsägare. Han hamnar till slut i fängelse i Nürnberg, bland annat anklagad för att ha utgivit sig för att ha varit adelsman (och när detta avslöjas utgav han sig genast för att vara en annan adelsman, låt vara en friherre istället för greve). Då kommer produktionen i gång: retorik förstod han sig på, och aldrig var han så vältalig som när han skulle slingra sig ur en knipa. Så skulle också ske vid senare vistelser i buren, och lika fort som han var ute ur den skulle den upphöra.
Till slut lyckas han med detta och tar sig till Skåne, där han träffar på en lättlurad dansk adelsman, gifter sig i hemlighet med dennes dotter och lyckas därefter dupera sin svärfar att överlämna en stor mängd dyrbarheter som han uppger bör förvaras i Sverige i händelse av krig. Svärfadern inser till slut vad som hänt och anställer en lång jakt på Wivallius, och lyckas småningom få honom fängslad först i Danmark, där han till slut lyckas krångla snaran av halsen, och sedan i Sverige, där han till slut döms för att ha utgivit sig som adelsman, och skickas på fästning i sex år. Väl frigiven börjar han en bana som brännvinsadvokat, mer mån om sin betalning än sina kunders bästa.
Det är således knappast en uppbygglig historia att presentera runt denne tidige skald, med sin blick för naturen och sin frihetslängtan (inte underligt med tanke på hur dikterna tillkommit), men det är en intressant skildring av hur långt man kunde komma enbart på charm under en tid långt före folkbokföringar och databaser. Bergh presenterar också utförligt ett flertal av Wivallius dikter, däribland »Klagovisa över denna torra och kalla vår« och »Om döden till de dödelige«:
I dag ung, skön, karsk och rik
morgon död och kolnat lik
Världens hopp är stoft och mull.
Vi ståm upp och fallom kull
Som en rök kring luften körs,
skuggen ock hit och dit förs,
är vårt hopp i denna värld.
Världsens gunst är idel flärd,
gods förtärs av rost och mal.
Enda problemet är väl att Bergh charmats lite väl mycket av Wivallius, och någon gång känner det nödvändigt att explicit peka ut inte bara tekniken, utan också hur genialisk den är. Annars är detta en trevlig liten biografi över »den svenska litteraturens förste egentlige skald«.
