Säg »pirat«, och vilken bild tornar upp sig? En sjuttonhundratalsfigur, med träben, lapp för ögat och papegoja på axeln? Blodtörstig, bakslug och girig, men ändå på något sätt älskvärd? Med undantag för lappen är detta i princip en bild av Long John Silver, den store motståndaren till huvudpersonen Jim Hawkins i Robert Louis Stevensons Treasure Island: en sällsport karismatisk figur som förvandlar vad som annars hade kunnat vara en god men ordinär äventyrshistoria till något i sanning minnesvärt.
Även de som ännu inte haft nöjet att gå på skattjakt med Jim Hawkins, doktor Livesey och godsägar Trelawney lär känna igen grundhistorien om den upphittade skattkartan, införskaffandet av ett skepp och hyran av en samling sjömän som i slutändan visar sig mindre pålitliga – var de inte det innan har de efter Stevenson blivit klassiska grundingredienser för denna typ av roman. Man kan möjligen tycka att den samling pirater de råkar ut för minskar i antal lite för snabbt i förhållande till de få trogna, men i en äventyrsroman kan man få ta sig sådana friheter om bara resultatet blir bra: i allt annat är de en så skrämmande samling sluskar man kan önska, och Long John Silver, med krycka, papegoja, och sitt hela tiden smidiga maner och sin förmåga att ständigt komma ur situationer helskinnad kan täcka upp många brister – han är så charmig att inte bara Jim, utan även läsaren nästan glömmer att han är en stor skurk, alltid beredd till svek om det kan gagna honom.
De enda klagomål jag egentligen har att framföra har att göra med utgåvan, inte boken som sådan: att denna i och för sig stiliga Penguin-utgåvas omslagsmönster är tryckt på ett sätt så att det delvis lossar när man tar bort prislappen är i sig inte speciellt lyckat, men värre är det att den lyckats sjabbla bort själva kartan som var utgångspunkt för såväl Stevensons skrivande som jakten på kapten Flints guldskatt. Inte acceptabelt.
Nästan lika illa är redaktören John Seelyes förord: skäligen poänglöst som sådant, speciellt som det avslöjar en del av handlingen. Det hade dock passat bra som ett efterord, ty det har förvisso sina poänger, som när det påpekar att i strid med vad man lätt tror efter vanans makt så ligger inte Skattkammarön i Karibien, utan på USA:s västkust.
Mer trevligt är då alla de små, fantastiska detaljer som livar upp berättelsen: piraten som varit strandsatt i tre år och mer än något annat längtar efter ost, listan med föremål i sjökistan, papegojan kapten Flints utrop »Pieces of Eight! Pieces of Eight!« – allt gör att berättelsen plötsligt blir konkret och trovärdig. Treasure Island är en äventyrsroman av bästa märke; sorten som får en att strunta i att släcka lampan på kvällen då man bara måste läsa i alla fall ett kapitel till.
