Sture Linnér känns som han var ett levande fossil – inte för att han var det minsta förstenad eller ens otidsenlig, men när man som tillhörande en generation för vilken Sovjetunionen och kalla kriget bara är ett vagt minne läser hans Ingen människa är en ö så är det ändå som hans liv förefaller som det stammande ur ett annat sekel: kan verkligen en sådan orubblig tro på FN och dess mål, på förmågan att förbättra världen, ha existerat och varit utbredd? Kan en sådan bred lärdom?
Annars är boken främst en minnesbok: över människor Linnér mött och kommit nära, inte bara sådana han träffat genom arbetet – som Dag Hammarskjöld och Bang, eller den grekiske chauffören och det kambodjanska flickebarn han fick ut ur Röda khmerernas land –, utan även humanister som Carl Ivar Ståhle och Allan Edwall, för det mesta intressant och personligt skildrade. Ett par anmärkningar dock: i inledningen skriver han återigen om sitt möte med Einstein, en skildring jag vid det här laget är hjärtligt trött på: det är en god historia, men inte så god att den tål upprepning. Dessutom är anledningen till att i alla fall jag köper en bok med Sture Alléns namn på omslaget att jag vill läsa vad han har att säga, och att då istället för att själv skildra sin vänskap med Bang låta detta kapitel främst utgöras av brev från henne känns en aning futtigt; låt gå för att de är goda brev, men det var inte vad jag förväntade mig att få läsa.
Annars finns inte mycket att invända mot denna en av de sista hälsningarna från en av Sveriges i alla ordens goda meningar största humanister. Mycket läsvärt.
Lämna ett svar