Vissa sorters böcker är svåra att gå förbi; det är mig mycket svårt att låta bli att köpa något som handlar om äldre svensk historia, eller böcker om böcker, eller språk. Därför har jag nu ytterligare en bok att klämma in på hyllan med språkrelaterad litteratur, Mikael Parkvalls Lagom finns bara i Sverige, som i korta kapitel avfärdar diverse språkmyter: förutom titelns det inte helt ovanliga etymologiska felslutet, konstiga idéer om att man kan räkna antalet ord i ett visst språk (eller antalet ord för ett visst begrepp), eller för den delen antalet språk i världen, att ordlistor bestämmer vilka ord som finns i språket och liknande.
Det mesta är som synes på en rätt allmän nivå, och det är sällan som man hamnar på detaljnivån som vilka språk ett visst ord finns i och liknande. Ibland kan man kanske bli lite förvånad över argumenten, som är något av det liberalaste i den vägen jag sett: nog kan vi trots allt vara överens om att även om begreppet »lagom« inte bara finns på svenska, så är väl i alla fall ›lagom‹ (än så länge) inte ett ord i den engelska vokabulären? Och visst är det fånigt att försöka räkna det exakta antalet ord i ett språk, men nog är det inte för mycket sagt att t.ex. engelska är rätt så rikt på synonymer för vardagliga ord, utan att man därmed måste se det som ett tecken på allmän överlägsenhet.
Nåväl, de flesta myter som attackeras förtjänar att bli det, speciellt diverse språkkverulanters eviga jeremiader: speciellt roligt blir det när de hävdar att vad det nu är de stör sig på bara blir vanligare och vanligare, när det i många fall är frågan om en äldre variant som tvärtom är på väg ut ur språket när folk börjar tala mer och mer likt skriftspråket. Lagom finns bara i Sverige är en bok man med tillförsikt kan sätta i händerna på en språkintresserad vän, såvida vännen inte anser att språkvetare är till för att berätta för dem vad som är korrekt språkbruk.
Lämna ett svar